Marcus Birro: Är Svenska kyrkan inte kristen längre?

Påsken är kärnan i den kristna tron. Alltså är påsken kärnan i allt mänskligt liv.

Genom Jesus död och återuppståndelse är synden sonad för mänskligheten. Långfredagens oerhörda laddning drar vår splittrade blick mot försoningen på korset, mot lidandet, det oerhörda, svårbegripliga lidandet, mot döden och den uthuggna graven i Jerusalem.

Men påsken är också den tidiga morgon den tredje dagen när vi (för det är vår blick också nu) upptäcker att Jesus är återuppstånden. Sedan visar han sig, förhärligad för massor av människor och några av dessa människor bevarar ögonblicksskildringen och skriver om detta i evangelierna.

Det är så vi vet. Det är så vi tror. Och det är så vi vet igen …

De är ett slags trons och kärlekens kretslopp.

Maria Schottenius skriver intressant och skrämmande i Dagens Nyheter (den 26 mars) om att kyrkan allt mer tycks vilja avlägsna sig från tron på mirakel. Hennes text tar sitt avstamp i en helgsmålsandakt i radio där Camilla Liv, en uppskattad präst i Katarina Församling, predikade. Schottenius refererar om predikan där undret där Jesus utspisar fem tusen med fem kornbörd och fem fiskar och att prästens tolkning av undret var att pojken som erbjöd det lilla han hade "startade en rörelse" som gjorde att all den där maten kom fram och kunde mätta alla dessa människor.

I hennes ögon var det alltså inte Jesus som gjorde undret, det var en pojke som ordnade en rörelse som gjorde att maten kunde framställas.

Nu är vi i den kristna trons allra heligaste och rotar.

Schottenius är modig som våga ställa frågorna till Svenska kyrkan: Vad gör ni med miraklen? Ska de inte längre tas bokstavligt? Är de metafor endast? Är allt övernaturligt i Bibeln bara bilder, formuleringar som vi i vår samtid kan förändra, tolka, omförhandla?

Läs ärkebiskop Antje Jackeléns svar: Undrens tid är inte förbi​

Det finns väldigt mycket i den fysiska, faktiska världen som för mig och andra förefaller helt orimligt. Som hur ett hjärta kan hålla en människa vid liv i över åttio år. Hur ett stålrör med darrande vingar kan ta oss över Alperna och sätta ner oss säkert i Rom tre timmar senare. Vad som händer inuti oss när vi blir förälskade. Och så vidare i nästan all oändlighet.

Men när det gäller Bibelns övernaturliga mirakel verkar även präster och kristna vilja förklara och tolka. Ingen har gått på vatten. Man kan inte bli barn med hjälp av änglar. Varför har vi så få bevis för att man kan återvända från de döda?

Jag tror grundfrågan här går tillbaka till den fråga som varje kristen ställer sig vid frälsningsögonblicket. Vem är denna Jesus Kristus? Om han är en helt vanlig människa som med osedvanligt vacker lyskraft och briljans lyckades trollbinda en hel värld och sedan fortsatte göra det, men inget mer, då har vi ingen kristen tro alls. Då kan vi sitta i våra tomma kyrkor och tolka Bibeln hur mycket som helst. Då är Jesus en lögnare och en charlatan som vi bör avfärda med ett leende. Men …

Om det är så att han faktiskt är den han säger att han är, Guds son, om han är Messias och vår frälsare då ligger det något väldigt naturligt och självklart i att han kan göra under, dra ut onda andar, förvandla några fiskar till mat för femtusen människor och återuppstår från de döda. Om han är den han säger sig vara är allt detta inte ens några särskilt märkvärdiga grejer. För Gud är allting möjligt eller hur?

Läs mer: Jesusdebatten delar de kristna i Sverige

För de första kristna, för de människor som även vi bygger vår tro, byggde bekännelsen av Jesus som Kristus på historiska fakta, vad som hänt i närtid. De hade själva sett honom efter det att han dött. Detta är det verkligt centrala i all kristen tro.

Om Jesus återuppståndelse från de döda inte är en verklig händelse utan en bild, en metafor som vi kan tolka hur vi vill, då har vi ingen kristen tro. Det är inte jag som säger detta, utan Paulus i 1 Korintierbrevet 15.

Att tro på uppståndelsen om den inte ägt rum vore enligt Paulus att bli ”ömkansvärda människor”.

Den kristna tron bygger, äger sitt existensberättigande, på vittnesmål, på historiska dokument.

Om Svenska kyrkan anser att allt detta är saker man kan tolka som metaforer och bilder frikopplade från en tidigare faktisk verklighet, då är, åtminstone enligt Paulus, Svenska kyrkan, inte en kristen kyrka längre.

Är det ingen som upplever det som tämligen alarmerande?

Marcus Birro, författare