Maria Löfberg: Svenska kyrkans handboksmusik är amatörmässig

I ärkebiskopens krönika i Kyrkans tidning i januari fick Sveriges kyrkomusiker veta att det var fel att kritisera något vi inte sett. Det var en namninsamling där 600 kyrkomusiker avvisar handboksförslaget 2016 som avsågs, och meningen var att vi skulle vänta och se vilka förändringar som skett när förslaget processats i den senaste revisionsgruppen, vars uppgift var att anpassa 2016 års förslag efter de remissvar som inkommit.

I torsdags blev förslaget offentligt­ vid en pressträff och det är inte mycket som har hänt vad musiken beträffar. Nytillkommen musik inskränker sig till ett förbönsomkväde på armeniska­.

Musiken i handboksförslaget är ännu tunn.

Kyrkan centralt initierar nu vidare arbete med gudstjänstmusiken, man hänvisar till ett forskningsprojekt om tidig musik och framtagande av en Svenska kyrkans musikplattform.

Detta är helt fel tågordning.

Ett sådant arbete borde ha gjorts innan man började revidera handboken.

Varför ska man godkänna och trycka en handbok, som har avvisats av 25 procent av kyrkomusikerkåren, för att sedan påbörja arbetet med musiken i gudstjänsten?

Läs mer: Kritik mot nya kyrkohandboken - "ord som Herre och Jesus är strukna"

Personligen anser jag att en "plattform", policydokument, inte kan fungera annat än i kombination med ett svenska kyrkans musikråd på central nivå. Ett sådant råd skulle bestå av kompetenta, verksamma musiker och fanns fram till 2003 i form av en liturgisk nämnd.

Klart är att om en sådan nämnd eller ett musikråd funnits och en plattform framtagits före handboksarbetet, hade vi haft en helt annan situation i dag.

Vid pressträffen erkändes att den musikaliska kompetensen i processens början varit för svag.

När det 2010 bestämdes att handboksarbetet skulle övergå till att bli projektarbete under ledning av handläggare på kyrkokansliet i Uppsala, och Cristina Grenholm tog över, blev det plötsligt bråttom med ny musik. Anledningen till brådskan är höljd i dunkel. Kyrkostyrelsen kan inte uppvisa något beslut om framtagande av ny liturgisk musik.

Trots att ärkebiskopen erkänner misstaget är det i princip detta musikaliska material som fortfarande finns med i handboksförslaget!

Musiker har påpekat att man måste börja om. Trots detta har man bara cementerat det första urvalet och hänvisat till att experter fått säga sitt. Men ingen expert har fått mandat att med sin expertis bidra till förbättringar. Det hela har vilat i händerna på en grupp kanslihandläggare utan musikalisk kompetens, som själva lett och tolkat arbetet, sammanställt remisserna­ och stått för all information uppåt och nedåt i organisationen­.

Tanken ligger nära till hands att urvalet gjorts av handläggarna själva utifrån personligt tycke och smak.

Efter protester 2014 bjöds fem musikorganisationer in att delta i arbetet med handboken.

Jag var med vid ett par tillfällen och det var noga vad vi hade mandat att ändra. Urvalet av musik och kriterierna för detta fick inte diskuteras. Vi blev ett slags gisslan i dramat; projektledningens experter.

Handboksförslagets musik vittnar om ett amatörmässigt tillvägagångssätt.

Att publicera den tidigare musiken från handboken 1986 utan att beakta senare års tidig-musik-forskning är att göra den en björntjänst, där man i stället­ kunnat låta den inspirera på nytt.

Att skriva ny musik är ett hantverk och det är skillnad på musik skriven av professionell tonsättare och musik av hågad amatör.

Musikserierna i handboksförslaget är inte uppbyggda så att de följer kyrkoåret, utan varje församling ska välja sina favoriter. Följden blir att det kommer att låta olika över hela landet. Det blir svårt att fira gudstjänst ”by heart” på annan plats än sin hemförsamling. Man missar också det pedagogiska och sköna med kyrkoårets skiftningar.

Musikstilen är enformig och man saknar många genrer. Ledorden har varit ”glad, enkel, folklig” men ingen diskussion har förts i några bredare fora om vad det är eller om det är vad kyrkan behöver, eller om det handboksförslag vi nu ser innehåller sådan musik.

Ärkebiskopen avvisar bestämt det försonande förslag som förts fram om att göra handboksförslaget till ett tillägg. Återstår alltså att kyrkostyrelsen återremitterar materialet i väntan på de studier och arbeten om kyrkans musik som nu är på gång.

Låt församlingarna använda det material som finns, och låt samtidigt tonsättare, kyrkomusiker, poeter, teologer och textförfattare släppa loss sin kreativitet. Låt sedan ett musikråd bedöma musiken, prova vidare­ i församlingarna, tills vi har hittat­ det handboksmaterial vi alla kan enas kring.

Det är inte bråttom.

Maria Löfberg­, 
organist och tonsättare