Maria Maric: Förvaltarskap bättre än konservatismen

Konservatismen som begrepp har ett uppsving i svensk samhällsdebatt. En ny tankesmedja har bildats, det talas allt oftare i medier om ett konservativt block i politiken.

Visst finns det goda tankar att ta av i konservatismen; att skynda långsamt, att ta tillvara forna generationers erfarenheter, att bevara sådant som är beprövat och visat sig fungera. Det fanns aldrig en sant konservativ politiker med valspråk ”förändring på riktigt”.

I samtal finner jag ofta att konservatismen måste benas ut. Menas den ena eller andra sortens konservativ? Vilka delar av konservatismen vill just du bevara?

Som kristdemokrat kan man för all del kalla sig konservativ, det finns inte någon stark motsättning i detta, i alla fall när man klargjort vilken sorts konservatism man hänger sig åt. Många goda politiska beslut kan komma ur en politiskt eftertänksam hållning.

För egen del föredrar jag begreppet förvaltarskap. Förvaltaren träder in under en tid och beslutar i någon annans ställe. Som en av kristdemokratins grundläggande principer lär mig förvaltarskapsprincipen att betrakta det jag har att besluta över som något som är till låns. Jag har under min tid som beslutsfattare att på bästa sätt förvalta den kultur, det ekonomiska välstånd och den miljö som getts till mig att hantera. En jord och ett samhälle vars intressen jag får företräda.

Och i begreppet ligger även någonting ännu djupare – näm­ligen synen på makt. Den politiker som kommer i maktposition och ser sig som förvaltare vet att medborgarna är maktbasen.­ Förvaltaren använder inte makten för att tillskansa sig egna fördelar, eller förändra spelplanen till förmån för sig själv eller sitt parti, eller enbart sina väljargrupper. Den politiske ledare som har sitt hjärta fäst vid förvaltarskapet ger sig inte på att förändra fristående maktgrans­kande institutioner, utan värnar frihet för tanke och uttryck.

Motsatsen till det politiska förvaltarskapet finns i den som ser sig som ägare av makten, ägare av de offentliga resurserna, med frihet att styra på alla områden. Ägaren av staten, regionen, kommunen kan mycket väl använda sig av ett symboliskt politiskt styrelsesätt, som verktyg för att uppnå sina mål, men i den staten är medborgaren snart en tjänare till den auktoritäre ledaren.

Förvaltaren skyddar, bevarar och utvecklar under sin valda tid det som gångna släkten lämnat ifrån sig för att kunna ge vidare till kommande generationer. Den politiske ledare som ser sig som förvaltare värnar och representerar alla medborgare, även dem vars röst man inte fått. Förvaltaren ser till det gemensamma bästa, det bästa för alla landets medborgare.

Förvaltarskapet, till skillnad från konservatismen, förklarar tydligt vilken riktning politiken­ ska ta och för vems skull man tagit sig an makten. Där konservatismen bara talar om hur politiska överväganden ska göras, ger förvaltarskapet även en riktning för hur en ledare ska vara. En ledare tjänar folket och är ständigt redo att öppet granskas.

Sådan är den politiska tradition jag önskar förvalta, den sorts ledare jag ville se, det slags politiker jag försöker vara.

Maria Maric, kristdemokrat