Martin Luther var en politisk aktivist

Den här hösten är det 500 år sedan Martin Luther utlöste reformationen. Svenska kyrkan är med sina 6,1 miljoner medlemmar en av världens största lutherska kyrkor. Hur förvaltas arvet från reformatorn?

Maria Ludvigsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, har under många år kritiserat vad hon uppfattar som Svenska kyrkans vänsterpolitisering: ”Personligen vill jag inte höra politik när jag kommer till kyrkan” (Kvällsposten den 12 augusti 2005). Biskoparnas brev om klimatet kopierar enligt Ludvigsson vänsterns tillväxtkritik. Det är ”radikala tongångar för att komma från en opolitisk avsändare” (Svenska Dagbladet den 27 juli 2014). ”Vart går en lutheran som söker sin kyrka?” suckar hon (Svenska Dagbladet den 2 oktober 2015).

En annan lutheran som be-kymras över Svenska kyrkans ställningstaganden i samhällsfrågor är Ann Heberlein, författare och teologie doktor. Enligt den lutherska kyrkans tradition ska "det andliga och det världsliga" hållas isär, hävdar hon. "Kyrkans politisering är omöjlig att rättfärdiga teologiskt" (Expressen den 20 december 2016).

I detta sammanhang är det värt att påpeka att Martin Luther själv inte var ”opolitisk” utan någon som gav luft åt radikala ställningstaganden – och eggade de reformatoriska prästerna att göra detsamma.

Ett exempel på hur Luther engagerade sig i samhällsfrågor gavs våren 1539, när hans hemstad Wittenberg drabbades av missväxt. Spannmålspriserna steg. Många handlare började lagra spannmål i väntan på att priserna skulle öka ytterligare. Spekulanterna fick som de ville: priserna sköt i höjden. För de fattiga innebar det att de tvingades låna pengar för att köpa bröd. När efterfrågan på lån ökade steg räntan. De som lånade ut pengar mot ränta, ockrarna, gjorde goda affärer. Luther vände sig till de styrande i Wittenberg och bad dem agera mot hungersnöden och ockret. Inte mycket hände.

Som nästa steg författade han en förmaning till prästerna att predika mot ockret: "En ockrare mördar aktivt. Ty det är inte bara så att han låter bli att hjälpa den hungrige. Han till och med rycker brödsmulorna ur den svältandes mun, det bröd som Gud och fromma människor gett den hungrige till hans livs uppehälle. Ockraren bryr sig inte om att hela världen dör av svält bara han får sina pengar."

Ockraren var enligt Luther en ”avgudadyrkare” som ”tjänar Mammon”. Han gjorde klart för prästerna att en sådan förkunnelse från predikstolen skulle möta motstånd. De fick vara beredda på att bli häcklade av ockrarna under gudstjänsten. De skulle predika ändå. Det fanns präster som inte ville ta upp frågan på grund av att de saknade ekonomisk utbildning. Luther manade på dem. De måste ta kampen mot ockret. Skulle de vänta tills de var fullärda ekonomer fick de vänta till yttersta domen.

Vår situation liknar i flera avseenden Luthers. Också vi lever i en värld där rikedomen, Mammon, dyrkas och tjänas. Fossilföretag tillåts förstöra klimatet för att skapa vinst åt sina ägare. Varje dag dör 16 000 barn under fem år i världen. De saknar pengar och därmed tydligen rätten att leva.

Inte heller i Sverige värderas människor lika: vissa anses förtjäna välstånd, andra knapphet. En studie från tidigare i år visar att klyftorna har vuxit mellan fattiga och rika hushåll i 286 kommuner under åren 2011–2015 (Dagens Samhälle den 16 februari).

Martin Luthers agerande när de fattiga i Wittenberg svalt kan ge råg i ryggen hos alla i och utanför Svenska kyrkan som vill arbeta för rättvisa.

Pelle Strindlund, teologie kandidat och författare