Mer katolsk pragmatik, tack

Häromsistens (17 december 2015) bad jag Katolska kyrkan om ett klargörande i preventivmedelsfrågan. Framförallt bör man tydligt erkänna att förbudet mot att använda (icke-abortiva) preventivmedel inte är avsett att tolkas absolut, utan inskränkningar. Att så är fallet försökte jag bevisa med hjälp av ett hypotetiskt exempel där en hivsmittad man våldtar sitt offer med kondom.

Något klargörande har dock inte kommit, så nu dristar jag mig att själv reda ut hur Katolska kyrkan ser på saken.

Det katolska läroämbetet har aldrig slagit fast att preventivmedelsförbudet är absolut. Ändå tycks det ha kommit att tolkas just så. Det är inte så konstigt. Vid flera tillfällen har läroämbetet poängterat att varje handling som hindrar den äktenskapliga aktens naturliga förlopp är omoralisk i sig själv, oavsett omständigheter och motiv.

Sådana uttalanden ger ju bränsle åt slutsatsen att det katolska preventivmedelsförbudet, tvärtemot undertecknads övertygelse, är absolut menat. Såvitt jag kan se ligger denna slutsats numera även till grund för katolska resonemang på högsta nivå. Låt mig ta ett exempel.

I boken Världens ljus (2011) samtalar före detta påven Benedictus XVI med journalisten Peter Seewald. När de kommer in på frågan om Vatikanens aidspolitik (s. 131–132) tar påven upp ett extremt exempel: en manlig prostituerad som använder kondom. I omständliga ordalag föreslår han att bruket av kondomer i detta fall kan vara "första steget mot ett mer moraliskt liv". Seewald frågar om Katolska kyrkan alltså inte "i grunden" är emot detsamma, varpå påven kryptiskt svarar att kyrkan naturligtvis inte ser det som en "verklig eller moralisk lösning".

Dessa trevande uttalanden offentliggjordes 20 november 2010 och blev en världsnyhet. Redan nästa dag gick Vatikanens talesman Federico Lombardi ut med ett förtydligande, och Troskongregationen publicerade inom kort sitt eget dito, "A note on the banalization of sexuality", där man liksom Lombardi betonar att påven ingalunda hade försökt luckra upp kyrkans traditionella position.

Såväl Benedictus XVI:s tentativa reflektioner som de efterföljande reaktionerna vittnar om att katolska företrädare även på högsta nivå verkligen utgår ifrån, mer eller mindre medvetet, att preventivmedelsförbudet är absolut menat. Hade man till exempel ansett att det endast berör inomäktenskapliga förhållanden hade ju exemplet med en manlig prostituerad varit uppenbart irrelevant.

Men betänk då åter den hivsmittade våldtäktsmannen. Om preventivmedelsförbudet verkligen vore absolut så följde ju därav att han hade agerat mindre illa om han inte hade använt kondom – en moraliskt absurd slutsats. När påvarna Pius XI och Paulus VI i modern tid slog fast förbudet så kan de inte ha haft sådant i åtanke.

Eller ponera att familjesynoden i Rom i höstas hade ställt frågan rakt ut: ”Syndar en hivsmittad våldtäktsman etter värre genom att använda kondom?” Naturligtvis hade svaret blivit nej. Katoliker är inte tokigare än andra.

Den slutsats jag själv drar av detta är att Katolska kyrkan i onödan har krånglat till det för sig. Det är ju bara att erkänna och tala klarspråk: preventivmedelsförbudet är inte absolut. Sedan borde man redan för länge sedan ha tydliggjort när det trots allt gäller, ty att Katolska kyrkan kategoriskt förbjuder preventivmedel i vissa sammanhang går ju inte att förneka.

I brist på dylika klargöranden tar jag alltså saken i egna händer. Preventivmedelsförbudet avser endast samlag (inklusive eventuella förspel) som frivilligt och respektfullt äger rum inom (det monogama och olikkönade) äktenskapet. Varje sexualakt som inte är av detta slag är enligt katolsk tro redan i sig en allvarlig synd.

Preventivmedelsförbudet kan därmed beskrivas som ett andra ordningens sexualförbud, att jämföras med första ordningens sexualförbud så som ”du skall inte ha sex före äktenskapet”, ”du skall inte våldta”, ”du skall inte köpa eller sälja sexuella tjänster”. Det träder i kraft endast under förutsättning att inget av den första ordningens sexualförbud samtidigt överträds.

Den som hoppades på en mer liberal analys torde därmed vara besviken. Ändå menar jag att Katolska kyrkan även utifrån detta moralteologiskt konservativa förtydligande borde kunna inta ett mycket mer pragmatiskt förhållningssätt.

Samtidigt som man ser det som sin plikt att uttryckligen varna alla människor och i synnerhet alla katoliker för att bryta mot såväl den första som den andra ordningens sexualförbud, accepterar man att preventivmedel är en bra sak, alls inte av ondo, när den första ordningens förbud trots allt bryts.

Postskriptum: Ovanstående skrevs innan påve Franciskus på planet från Mexiko tydliggjorde just detta: "Att undvika graviditet (genom preventivmedel) är inte en absolut synd." Ett historiskt, enastående uttalande­.

Återstår nu blott för kyrkan att precisera när preventivmedelsförbudet trots allt gäller.

Martin Lembke, filosofie doktor i religions­filosofi, Lunds universitet