Debatt

Mikael Tellbe: Struntar vi i skapelsen struntar vi i Gud

I snart tvåtusen år har profeten Johannes hävdat samma sak som dagens klimatforskare. Uppenbarelseboken gör det klart att människan inte förmår att rädda sig själv – hon behöver en räddare och befriare, skriver Mikael Tellbe.

I en rapport från FN:s klimatpanel som publicerades den 8 oktober varnas för kraftigt ökade klimatförändringar om den globala uppvärmningen blir 2 grader i stället för 1,5. Rapporten tar upp hur extrema väderhändelser som torka, tropiska stormar och översvämningar riskerar att bli betydligt allvarligare i det högre scenariot.

I den takten vi i den rika världen lever, reser och konsumerar så passerar vi 1,5-gradersgränsen redan 2040. Om så sker börjar polarisarna smälta kraftigt, vilket i sin tur leder till höjning av havsnivån med flera meter, korallrevens definitiva död, okontrollerbara bränder och obrukbara jord­områden för närmare 60 miljoner människor.

Den svenske klimatforskaren Johan Rockström kommenterar FN-rapporten i Aftonbladet: "För att ha en chans att stabilisera uppvärmningen till 1,5 grader, så har vi ett läge där vi i princip har mindre än tio år kvar om vi fortsätter släppa ut som i dag. Hela världen måste drastiskt öka tempot och de kommande tio åren blir helt avgörande."

Mot bakgrund av att svenska folket i dag konsumerar som om det fanns 4,2 jordklot och flyger sju gånger mer än genomsnittsmedborgaren på jorden, konstaterar Aftonbladets ledar­krönikör Pernilla Ericson krasst: ”Det är kört – vi kommer att dö” (8 oktober 2018).

Det är intressant att notera hur dagens klimatforskare träder fram som vår tids profeter. De talar i termer av globala katastrofer, jordens undergång och behovet av radikal omvändelse nu och i dag – i morgon kan det vara för sent.

Läs mer: Peter Halldorf: Oansvarig livsstil är en synd

Samtidigt kan vi konstatera att liknande perspektiv har tecknats sedan mycket länge av de bibliska profeterna. När FN:s klimatpanel slår fast att det är människan själv som är ytterst ansvarig för den akuta situation som vi har i dag och att tiden är kort att göra något åt det, kan det i ett bibliskt perspektiv låta smått ironiskt. I snart 2 000 år har profeten Johannes i Bibelns sista bok hävdat samma sak.

Uppenbarelsebokens skålar och basuner skildrar i någon mening miljöförstörelse och klimathot. I basunerna drabbas jorden, havet, sötvattenskällorna och atmosfären. I skålarna accelererar hotet mot skapelsen till att bli allt mer akut och globalt. Skapelsen mår allt sämre. Till slut tycks allt och alla drabbas.

I Uppenbarelseboken finns det en tydlig koppling mellan miljöförstörelse och avguderi. Människans ovilja att leva vänd mot sin skapare har lett till att hon allierat sig med de onda kaosmakter som vill förstöra och förgöra Guds skapelse. Skapelsen håller bokstavligen på att gå under på grund av människans självtillvändhet.

I Uppenbarelsebokens perspektiv hör alltså vår gudsfrånvändhet och skapelsens ohälsa samman. När vi struntar i att bry oss om skapelsen struntar vi i Gud; när vi förstör jorden ger vi oss på Gud. Och så länge människan insisterar i sin gudsfrånvändhet går denna värld mot en ofrånkomlig undergång.

Det är lätt att drabbas av uppgivenhet när vi tar del av såväl de bibliska scenarierna som dagens rapporter om det akuta klimathotet. Är det då någon idé att kämpa mot de nedbrytande krafterna? Går det att förhindra en slutlig katastrof? Är det inte lika bra att stilla invänta slutet?

Det är inte tid att gripas av vare sig resignation eller panik. I centrum för Uppenbarelsebokens budskap står påminnelsen om att Gud, skaparen, varken övergett eller tappat kontrollen över sin skapelse. Allt är inte förutbestämt. Gud kämpar med och för sin skapelse.

Läs mer: Joakim Hagerius: Jorden ropar på omvändelse

Medan vi väntar på Guds slutliga befrielse av sin skapelse kvarstår uppdraget från tidernas början: att förvalta vår jord så väl vi kan – och så länge tid är.

Därför är det tämligen självklart att den som vill leva profetiskt engagerar sig för Guds värld – att prioritera miljöfrågorna och att handla miljösmart. En enda människas val spelar självklart ingen större roll. Det är när de många gör de små valen som de stora förändringarna kan ske.

Samtidigt behöver vi be om djärva beslutsfattare som vågar ta de obekväma besluten. Om politiker som vågar välja samarbete för världens bästa framför egna partiintressen.

Framför allt manas kyrkan i en tid som denna att vara tydlig med sitt budskap. Uppenbarelseboken gör det klart att människan inte förmår att rädda sig själv – hon behöver en räddare och befriare.

Därför hör skapelseuppdrag och missionsbefallning samman, liksom engagemang för miljön och behovet av radikal omvändelse.

Mikael Tellbe, docent i Nya testamentet och lektor vid Örebro teologiska högskola/Akademi för ledarskap och teologi

Fler artiklar för dig