Missriktat och naivt av pastorsuppropet

På debattsidan i Dagen (19/12) skriver Stefan Swärd, Sven-Gunnar Hultman och närmare 380 andra representanter för frikyrkligheten att svensk flyktingpolitik inte alls är för generös, och skribenterna är bekymrade över Sverigedemokraternas valframgångar och det faktum att även kristna väljer eller överväger att rösta på SD. Jag håller till stor del med författarna i deras inlägg, till exempel när det gäller att vi som kristna aktivt ska hjälpa flyktingar med praktiska behov och underlätta integrationen. Jag håller också med om att vi ska värna om rätten till asyl för de människor som verkligen behöver det. Men jag menar ändå att Swärds och Hultmans inlägg till stor del är missriktat.

Flyktingmottagande handlar om ett etiskt vägval, där är vi helt överens. Men många människor i Sverige idag är uppriktigt bekymrade över den ökade invandringen, och det tjänar ingenting till att förneka de problem som faktiskt finns. Att arbetslösheten är högre bland invandrare, att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken, och att invandringen bidrar till en ghettoisering av vissa storstadsförorter är inte några "myter", som debattartikeln antyder, utan fakta som lätt kan verifieras utifrån offentlig statistik.

Det största politiska problemet vi har idag i Sverige när det gäller invandringen är inte att det finns ett nationalistiskt parti i riksdagen som kraftigt vill minska invandringen och som allt fler svenskar överväger att rösta på. Det största problemet är snarare att övriga politiska partier inte tar den folkliga oron över invandringen och dess konsekvenser på allvar och att övriga partier hittills har vägrat att föra en öppen och sansad debatt om de faktiska problem som finns när det gäller invandringen.

De flesta som röstar på eller överväger att rösta på Sverigedemokraterna gör inte det därför att de anser att SD:s partiprogram i sin helhet är det bästa alternativet för Sverige. Man röstar snarare på SD som en protest och för att signalera till övriga partier att de nu måste börja ta i invandringsfrågan. I just invandringsfrågan har vi idag ett kraftigt demokratiskt underskott i svensk politik. Våra folkvalda politiker i riksdagen verkar se sig själva som en "upplyst" elit som i just denna fråga inte ska behöva stå till svars inför folket. Våra riksdagsrepresentanter behöver ödmjuka sig i denna fråga, lägga av prestigen, och medverka till en förutsättningslös, saklig och sansad offentlig diskussion kring flykting- och invandringspolitiken och principerna för dessa.

Oavsett om det är befogat att tala om "massinvandring" eller inte så finns det reella problem med dagens svenska flyktingpolitik. Flyktingpolitiken och Migrationsverkets myndighetsutövning måste också sägas vara för slapp eller "generös" i flera avseenden. Jag vill peka på några av problemen:

* Den svenska huvudregeln att direkt ge permanent snarare än tillfälligt uppehållstillstånd, t ex till flyktingar från Syrien, gör att en oproportionerligt stor andel flyktingar söker sig till just Sverige. Handläggarna vid Migrationsverket är idag så överbelastade att de inte har tid att göra de undersökningar som krävs för en rättssäker bedömning av asylärenden (se Ivar Arpis reportage i tidskriften Neo, nr 6, 2014). Kombinationen av permanent uppehållstillstånd och en rättsosäker prövningsprocess är speciellt olycklig, eftersom skojare och rena krigsförbrytare relativt enkelt kan få asyl och en ny obefläckad identitet i Sverige.

* Policyn att det inte ska spela någon roll för asylbedömningen om den sökande har giltigt pass med sig eller inte gör att det ofta lönar sig att slänga sitt pass och söka asyl baserat på falsk identitet och en uppdiktad historia. Flyktingsmugglare har vid det här laget lärt sig vilken typ av historier som ger bäst chans till asyl, och dessa historier förses många asylsökande med. Väldigt många människor får alltså asyl på falska grunder (oavsett om skyddsbehov föreligger eller inte).

* Så kallade ensamkommande flyktingbarn är ofta över 18 år trots att de själva hävdar motsatsen. I våra grannländer Danmark och Norge gör man systematiskt medicinska undersökningar av asylsökande ungdomar för att få en oberoende bedömning av deras ålder, och dessa undersökningar visar att över hälften av de asylsökande som säger sig vara under 18 år i själva verket är äldre. Sådana undersökningar görs inte i Sverige, utan i allmänhet accepterar man okritiskt den sökandes uppgifter. Hanteringen av ensamkommande flyktingbarn är den absolut dyraste formen av asylmottagande, och det är därför viktigt att identifiera dem som verkligen uppfyller kravet för "flyktingbarn".

* Många kommuner går idag på knäna när det gäller att förse invandrare med bostad, utbildning, och arbete. Från dagens riksdagspartier finns – mig veterligen – inte några konkreta förslag på hur vi ska komma tillrätta med dessa problem. Läget blir naturligtvis än mer akut när flyktingströmmen från Syrien förväntas öka ytterligare nästa år.

Jag vill föreslå för Stefan Swärd, Sven-Gunnar Hultman och övriga att de riktar sin frustration och energi åt annat håll. Rikta i stället frustrationen mot övriga partier, som inte har tagit det svenska folkets oro på allvar, och som konsekvent har vägrat att bidra till en öppen diskussion i flykting- och invandringsfrågan och de problem och utmaningar som faktiskt finns. Det utspel som Kristdemokraterna nyligen gjorde i migrations- och integrationsfrågan är ett sent men välkommet initiativ. Jag menar att vi ska stå upp för rätten till asyl för dem som verkligen behöver det. Men asylprocessen måste ske på ett rättssäkert och resurseffektivt sätt, och vi behöver hitta en flykting- och invandringspolitik som har en bredare folklig förankring än vad som i nuläget är fallet.

Martin Kroon, teol. kand, d i hållfasthetslära, lektor vid Malmö högskola