När lidande blir till gagn

En trosförkunnelse sprider sig som leder till att vi tror att vi kan ta kontrollen över helandet. Men Guds vilja är inte alltid att helande på den här sidan evigheten, skriver debattören.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livet blir inte alltid vad man tänkt sig – inte ens när det går på räls. För fyra år sedan gick jag in i väggen. Till och med att äta krävde tro som kan flytta berg och likväl stressade det sönder min sargade varelse. Flera månader spenderade jag med att stirra in i en vägg, något som de som har gått igenom någon grad av utmattning säkert kan känna igen.

Så långt inget konstigt. Det finns också många inom kyrkan som även känner igen den längtan efter helande som följer och hur svårt det ironiskt nog kan vara att leva i kyrkan med sjukdom.

Jesus bedrev helandetjänst och därför är det inget märkligt att kyrkan sysslar med det. Bekymret uppstår dock när man faller in i synden att locka med helande eller, än värre, att locka med att jag har det i min hand. ”Tro så flyttar du berg”.

Trosförkunnelse har ett brett spektrum: från att ”förlösa” helande i Jesu namn till att ”skapa” helande. Bethel Church, en kyrka som påverkar svensk kristenhet, har till och med gett ut en bok om helande genom kvantmystik som i grunden är ett new age-fenomen.

Att be om helande i Jesu namn är bibliskt, men vi får problem när betydelsen av att göra något i någons namn ändras. Innebörden är att göra något enligt den andres vilja – inte ens egen. Och häri ligger problemet med den trosförkunnelse som jag väljer att kalla ”Heaven Now”-teologi. Att Jesus lär oss att be ”Fader vår … ske din vilja, såsom i himlen, så ock på jorden” betyder inte att Guds vilja alltid är att hela på den här sidan evigheten, utan att Hans vilja ska ske – överallt. Det är inte säkert att Gud har ämnat att hela just när vi vill det. Men sorgligt nog sprider sig trosförkunnelsen snabbt i Sverige.

Tro betyder tillit till att Gud har kontroll oavsett om helandet sker eller inte. Att flytta berg med tro handlar inte om att vi på vår vandring ska eller ens kan ”förlösa”, ”tala ut” eller ”tro” att berget ska röjas ur vår väg för att vi ska slippa lidande. Det handlar om att lita på att Gud bär genom de bergspass som möter oss. Annars riskerar kontrollen att förflyttas från Honom som har all makt till den sjuka människan. Poängen är att lämna över kontrollen. Då är tro inte längre något du presterar, utan du faller in i Jesu armar oavsett vad som sker. En tro där det är ok att vara sjuk och kristen samtidigt framträder.

Ett kristet liv kan aldrig bero på något annat än det arv vi har fått genom Jesu testamente, frälsningen. Och borgen på denna frälsning och vår kropps förlossning (uppståndelsen) är löftet om Anden som vi får genom att skriva under testamentet: Ordet. Där står att först vid uppståndelsen uppfylls löftet om att alla tårar ska torkas och att ingen smärta mer ska finnas. Detta löfte är beseglat med blod och står fast oavsett hur vi mår eller huruvida vi känner att vi har Anden. Det är vårt säkra ”själens ankare”.

Ormens lockelse kan dock fresta till att ta kontrollen – även över hälsan. ”Ni ska bli som gudar”. Men det var en lögn. I stället dog vi och synden fick spelutrymme med ytterligare former av förförelser som följd. Från mindfulness till trosförkunnelse. Trots att jag alltid varit en obotlig skeptiker till sådant och att jag redan i tonåren förkastat det stod de plötsligt där som läskande hägringar. Det ser ut som karismatik, det är så likt, men är ändå något radikalt annorlunda.

Det är därför det är så förödande med fokuset på psykisk sjukdom i dagens kyrka. I det svaga kognitiva tillstånd som dessa människor befinner sig, i kombination med längtan efter helande, är det oerhört svårt att låta bli att förföras. I mitt fall fick jag snabbt göra upp med lockelsen och en resa till att landa i Ps 119:71 började: ”För mig var lidandet till gagn, då lärde jag mig Dina stadgar.”

Ångest och lidande är inte till för att fly från utan att vända blicken till gudsordet. Därför är det fundamentalt att vi behåller denna bibliska syn kring lidande. Men den moderna och allt mer fragmenterade västerlänningen skapar teologi som snarare är en avbild av den egna trasigheten och ingen av oss är undantag.

I sökandet efter en hållbar kristendom som bär genom lidandena och för att veta vart vi är på väg när vi passerat berget behöver vi se var vi har varit. I det bortglömda arv av förkunnelser i gammal pingst-baptistisk anda finns en tro som inte var född ur det moderna västerländska välståndet men ur kamp, nöd och strid.

Faktum är att det är just det som burit Guds folk genom alla tider. Då kan man vila i att en kristen inte nödvändigtvis är alltigenom glad, utåtriktad, flashig, frisk, energisk och i världslig mening karismatisk, utan att man som enkel och arm människa tagit tag i den käpp och stav som tröstar.

I stället för trosförkunnelse predikade man förr Ordets förkunnelse. Den mötte mig i min morfars förkunnelser som sparats på kassett av mina mostrar. Att lyssna till dessa var som att hitta hem igen.

Låt oss lämna den moderna ”karismatiken”, återgå till rötterna i Ordet och vända hem till den tro där kamp och strid i nöden var vardag men där man samtidigt bar varandra bland saliga hallelujarop och en enkel karismatisk handpåläggning om helande i Jesu namn.

Daniel Mämecke

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (100%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

225 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
KYRKATTACKEN I SRI LANKA
Premium
Foto: Gemunu Amarasinghe