Nu smulas klassisk pingstteologi sönder

Teologin har spätts ut med människotankar.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Vart är vi på väg som pingströrelse? Den frågan är det många som ställer sig efter att ha förstått att Filadelfiaförsamlingen skall lägga fram ett förslag som ger barndöpta möjlighet till medlemskap. Många med mig anser nu att måttet är rågat.

Pingströrelsen kom som ett resultat av en växande längtan efter ett djupare andligt liv, och tog därför omedelbart upp kampen för att skapa ett tydligt alternativ i den svenska kyrkofamiljen, speciellt i en tid då nyliberalismen knackade på frikyrkans dörr.

Eftersom den svenska pingströrelsen växte fram ur baptiströrelsen valde man av naturliga skäl den kongregationalistiska församlingssynen med tron på Jesus och vuxendop som krav för medlemskap. Den här modellen försvarades i alla tänkbara konferenser och bibelveckor, Det rådde aldrig någon tvekan om var vi stod i den frågan. Vuxendopet var det enda dop som accepterades.

Men med de förändringar som inträffade i slutet av 1990-talet, då den enkla bibelteologin förlorade sin position som grund för dogmatiken – den byttes till stor del ut mot pragmatismen – gick allt så fort. Snart hade vi en ideell riksförening, FFS. Därefter kom samfundet PINGST. Sedan följde slag i slag införlivandet av de gemensamma företagen, pastoriseringen av Pingst, förändringen av våra konferenser vilka förvandlades till seminarier och festivaler (det fria samtalet stryptes). Någon teologisk bearbetning av bibeltexter för förändringarna saknas, eller ansågs inte nödvändiga.

Nu var det ganska lätt att förändra rörelsens trosfundament. Men det är riktigt pinsamt att läsa Niklas Piensohos förklaringar till den förändrade synen på medlemskapet. Verkligheten och inte Ordet är drivkraften till förändringarna.

Det är dags att återigen läsa om de missionsförbundare, EFS:are, lutheraner, metodister, (inklusive ett flertal kyrkoherdar) med flera, som kom över till Pingst i tusental under 1920- och 1930-talen i jakten på ett djupare karismatiskt liv. De lät alla döpa om sig, eftersom de menade att barndopet inte var något kristet dop. Utan tvekan finns det en svaghet inom pingstledarskapet som saknar både kraft, övertygelse och motivation att försvara vuxendopet fullt ut.

När Pelle Hörnmark återupprepar idén om att alla församlingar får tolka medlemskapet som de vill undrar man vad han menar. Under de första 75 åren, efter mycken bön, fasta och ingående studier, antog pingströrelsen en serie trossanningar som man solidariskt delade med varandra. Så var det också och på biblisk tid. Man vakade över den lära som hade överlämnats till församlingarna. Någon självständighet för eget experimenterande fanns inte.

Kampropen har alltså tystnat. Teologin har spätts ut med människotankar och medlemmarna lever i en sorts läromässig likgiltighet som är skrämmande. Och de pastorer och ledare som nu ägnar sig åt att smula sönder den klassiska pingstteologin, kommer i framtiden att få bära ansvaret för den kommande utvecklingen.

Nils-Olov Nilsson, missionär och teolog

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Premium
Foto: Natanael Johansson
TORPKONFERENSEN
Premium