Ökad vinst ger mindre välfärd

Efter andra världskriget gjorde folkhemspolitiken, den fulla sysselsättningen och starka fackföreningar att de arbetandes andel av den samlade produktionen (BNP) ökade markant. 1970-talet kan sägas vara arbetarnas decennium, då de fick cirka 80 procent av BNP och mer i lönekuvertet. Man hade råd med en allt bättre levnadsstandard: bättre bostäder, bil, semesterresor, fritidshus, med mera. Det var en tid då vänsterideologi dominerade samhällsklimatet och företagarna fick hålla tillbaka sina krav.

Men på 1980-1990-talen var det slut med arbetarnas lyckliga tid. Lågkonjunktur, begynnande globalisering, arbetslöshet och högervindar i politiken gjorde att näringslivet och kapitalet åter kunde stärka sin maktställning. Till och med den socialdemokratiska ledningen började tala om att arbetarna fått för mycket makt och höga löner, och att näringslivets vinster var ohållbart små. Metoden att ändra detta var att göra en stor devalvering av kronan med 16 procent.

Under 1990-talet får vi avregleringar och kapitalet fri rörlighet. Företag flyttar dit lönerna är som lägst och vi får ännu en devalvering. Allt samverkar till en maktförskjutning till kapitalägarnas fördel. Lönerna pressas tillbaka till 1930-talsnivå i förhållande till BNP, samtidigt som näringslivets andel blev ännu större. I dag tar företagens ägare hand om cirka 30 procent av BNP (mot 20 på 1970-talet) och löneandelen av BNP är tillbaka till den nivå som gällde 1910. Sättet för löntagarna att hålla uppe konsumtionen, trots fallande löner, har varit att låna allt mer. Detta har lett till flera så kallade lånebubblor, som spruckit med förfäran. Detta ser vi nu i Sydeuropa.

Tendensen är privatisering, bolagisering och ökade klasskillnader. I 17 av 22 OECD-länder har klassklyftorna ökat och i Sverige har inkomstskillnaderna sedan 1980-talet ökat mer än i andra OECD-länder. Fram till mitten av 1990-talet bidrog skatte- och ersättningssystemen till att motverka inkomstskillnader. Därefter har omfördelningseffekten försvagats påtagligt och den ojämna fördelningen av kapitalinkoms-ter är en viktig faktor för detta. En (1) procent av befolkningen i Sverige äger 32 procent av landets samlade förmögenhet och finanskapitalet har avsevärt stärkt sin ställning i samhället. En svensk vd har i genomsnitt 17 gånger mer i inkomst jämfört med en industriarbetare. Toppchefer inom näringslivet har hela 46 gånger mer än en industriarbetare. Till detta kommer bonusar, som årligen kan uppgå till mer än en miljon kronor. En vd tjänar i snitt fem miljoner och en industriarbetare 300 000. Klasskillnaderna har ökat för varje år sedan 1980-talet. 1980 var skillnaden mellan en topp-vd och en industriarbetare nio gånger. År 2010 hade den ökat till 46 gånger. Vad den höge verkställande direktören tjänar på ett år motsvarar vad en industriarbetare kan få ihop under ett helt arbetsliv.

Den nuvarande borgerliga regeringen prioriterar arbete, men det är ett arbete till lägre lön. Metoden för detta är jobbskatteavdrag, högre krav för att få A-kassa och lägre ersättning, vilket leder till lägre lönekrav. Men med lönesänkningspolitiken biter sig regeringen själv i svansen. 60-70 procent av BNP används för medborgarnas konsumtion. En politik som driver upp vinsterna i näringslivet och lägre löner leder till minskad konsumtion och kapitalexport. Vinsterna blir då konsumtion i ett annat land (på lånade pengar till exempel Grekland och Spanien) och samtidigt minskad produktion i Sverige, vilket leder till ökad arbetslöshet. Detta i sin tur hjälper till att hålla nere lönekraven. Alltså en nedåtgående spiral och minskat välstånd för flertalet i landet.

Alf Ronnby, docent i socialt arbete