Öppet brev till Kent Wisti

Hur ska jag egentligen läsa och förstå din text, Kent Wisti? Det skriver och undrar universitetslektor Anders Göranzon.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Det finns mycket i Ditt inlägg (Dagen 20/11) som går att stämma in i, Kent. Jag tror också att humor och lek är omistliga och viktiga delar av människans existens. Men det finns något i din text som jag inte förstår. Därför skriver jag nu och frågar.

Du skriver om en "skiljelinje som nu skär rakt igenom de kristna samfunden". Av detta sluter jag mig till, kanske felaktigt, att denna skiljelinje går mellan människor. På ena sidan finns de rädda, som hatar och på andra sidan de som leker och har kvar sin humor. Är det så jag ska läsa? Eller förstår jag fel? (Jag hoppas det!)

Man kan ju förstå det på ett annat sätt också. Du skriver om en "rädsla för det som utmanar mig i det som är olikt". Du skriver "mig" och jag vill läsa det som det står. Att även du ibland är rädd för det som är olikt.

Men var går då skiljelinjen, som skär genom de kristna samfunden? Min läsning blir att den går rakt igenom mitt eget hjärta. Och kanske även ditt! Ibland är jag också rädd och fylld av hat. För jag är ju också en syndare, i behov av befrielse. Ibland tar dock den Heliga Anden med mig ut i lek och humor. Oftast är det så, vill jag tro!

Du skriver vidare om "föreställningen att tro handlar om försanthållande av vissa utsagor". Du fortsätter och konstaterar att "vi som lever med en tro vet att detta bara är det yttre ramverket. Nog så viktigt." Det gillade jag att läsa. Det sätt på vilket vi beskriver vår trosupplevelse är ju viktigt. I den kristna kyrkan väljer vi att göra det tillsammans. Detta är nästan aldrig enkelt. Låt mig ta ett exempel.

Jag tror helt och fullt att Gud skapat människan till sin avbild. När vi spelar ut olikheterna mot varandra är det synd. Något som skiljer oss från Gud. Något som gör att vi missar målet. Därför försöker jag kämpa mot olika former av diskriminering. Vare sig det är baserat på etnicitet, genus, sexuell orientering, ålder eller något annat. Detta är en del av min tro! Vill du att jag ska bli mindre tydlig? För Du kritiserar ju tydlighet och gränser.

Jag är medveten om många kristna trossyskon inte delar mina ställningstaganden. Det får jag leva med. Efter att ha haft förmånen att delta i Kyrkornas världsråds generalförsamling Sydkorea för någon vecka sedan, vet jag att kristna kan komma till oerhört olika slutsats i en rad viktiga frågor. Det som slog mig i Sydkorea var inte detta utan viljan att ändå mötas och försöka gestalta enhet.

En stor utmaning, som jag får möjlighet att brottas med i den sydafrikanska kontexten är, hur kristna kan leva försoning i ett samhälle, som fortfarande präglas av apartheid. Det är ju självklart inte så att alla är överens. Den ekumeniska rörelsen kämpar i motvind. Men det finns ändå många som tror att kyrkans enhet är central. Även om det innebär en uppmaning att älska sin fiende.

Egentligen har jag nog bara en enda fråga till Dig, Kent. Du skriver så här: "Det sorgligt ironiska är att det är de paniska skriken efter tydlighet och identitet genom gränser som själva bär den andliga ängslighet som kritiseras." Tänker Du på en viss grupp kristna eller kan denna beskrivning, från tid till annan, passa in på varje kristen?

 

Anders Göranzon

Universitetslektor vid University of KwaZulu-Nalal i Sydafrika, utsänd av Svenska kyrkan

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Nyhem och Torp
Premium
Foto: Agnes Öjfelth
Debatt
Foto: TOMASONEBORG/SvD/SCANPIX