Övertygelsen behövs i våra predikstolar

Det har varit inlägg i Dagen (20/10 och 27/10) om predikan och framförandet av den. Det finns många sidor som är viktiga när det gäller detta och jag vill komplettera med några som många gånger förbigås.

Jag tänker på frimodigheten och övertygelsen hos den som förkunnar, som ofta var tydligare­ förr.

På detta område finns mycket lärdomar och inspiration att hämta från våra föregångare­ i väckelsehistorien.

När predikan präglas av frimodighet och övertygelse tilltalar det dem som lyssnar och människor dras till sådana talarstolar. Det är inte tilltalande att lyssna till någon som inte själv verkar vara övertygad om vad denne förkunnar. Vi har många gånger i Sverige upphöjt tvivlet på ett felaktigt sätt i stället för tron.

Ibland utmålas tvivlet som gudomligt, och övertygelsen och trons förvissning har setts som något suspekt. Det är en helt omkastad bild av den som är beskriven i gudsordet.

Det har blivit fint att säga att man är en sökare och leva i detta hela livet, men inte att man har funnit tron och övertygelse, det som sökandet skall leda fram till.

Det är nu dags att vi får en rätt betraktelse och ordning på sökande och finnande, tro och tvivel.

Tyvärr har nog vårt upphöjande av tvivel och sökande lett till att det även har påverkat den som predikar. Man har då inte själv velat eller vågat uppträda med övertygelse, och det har hållit tillbaka en frimodig förkunnelse.

Det är så att den som söker efter sanningen inte gör sig besvär att lyssna till någon som själv inte verkar vara övertygad om den. Troligtvis har vi förlorat många människor till new age-sammanhang och andra religioner, utav alla de som varit sökare.

En annan sida är att vi nog många gånger har satt vårt hopp till intellektuella resonemang och mänskliga tankar. Men det finns mycket av världslig visdom som snarare hindrar människor från att få kontakt med Gud än att leda dem till det. Paulus som själv var en lärd man insåg att det var inte genom denna lärdom som han var ett brukligt redskap för Gud, han säger: "Mitt tal och min predikan kom inte med övertygande visdomsord utan med bevisning i Ande och kraft" (1 Kor.2:4).

Det är fortfarande denna överbevisning genom den helige Ande och kraft som är redskapen för människors omvändelse. Därför behövs en ständig uppfyllelse av den helige Ande hos den som förkunnar. För att detta skall ske behövs mycket bön. Det är den bästa förberedelsen för en rätt och effektiv förkunnelse. Tyvärr har detta fått stå tillbaka för förberedda intellektuella och välformulerade ord som saknat kraft.

Uteblivna omvändelser och sjunkande medlemssiffror är kvittot på detta.

Holger Nilsson,

redaktör tidsskriften Flammor