Palestinska felval skäl till att freden uteblivit

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Det Arne Bengtsson skriver om Israel i Nya Dagen (4/4, 5/4) är i stora stycken korrekt. Ändå har han ”glömt” en hel del avgörande fakta.Den ”moderna” historiebeskrivningen börjar han år 1882 då den judiska befolkningen ska ha uppgått till cirka 24 000. Landet var glest befolkat. Mark Twain beskriver det i en reseskildring från 1867 som ”ett ödelagt land, en tyst och sorglig bygd. Där finns en ödslighet som inte ens med fantasins hjälp kan smyckas med livets och verksamhetens prakt. Vi såg inte en människa under hela resan. Knappt ett träd eller en buske syntes till någonstans. Till och med olivträden och kaktusarna, den värdelösa jordens trognaste vänner, har övergivit landet”.Vid den tidpunkten var Palestina en del av det turkiska ottomanska väldet, och jorden ägdes till stora delar av turkiska markägare. Det var dessa jordägare som började sälja mark till de judiska organisationerna som såg en möjlighet att få ett hemland i Palestina. De turkiska jordägarna bodde ofta i Turkiet, men använde sig av billig arabisk arbetskraft som levde under usla förhållanden.Statistik visar att det omkring år 1850 var judisk majoritet i Jerusalem, men för den som ville leva ett bekvämt liv var staden inte särskilt åtråvärd. Även där gjorde Mark Twain ett besök. Han beskrev dess usla förhållanden och avslutade den delen av sin reseskildring med att säga ”där skulle jag aldrig vilja bo”. Detta är skillnad mot dagens Jerusalem då många olika grupper gör anspråk på den blomstrande staden.Redan 1922 avskildes nästan 80 procent av Palestina, då det nuvarande ”Hashemitiska konungariket av Jordanien” formades. Det beslutades att inga judar skulle få bosätta sig där. Det skulle med andra ord bli ”judenrein”. Kvar fanns det som i dag utgör Israel, Västbanken och Gaza.Arne Bengtsson konstaterar: ”Arabstaterna ville inte se en judisk stat i närområdet, vilket Europa eller Nordamerika knappast heller skulle accepterat på sin hemmaplan”. Detta är ett hisnande påstående. Menar alltså Bengtsson att de omkringliggande länderna ska avgöra vilka som får bo i ett grannland, och det absolut inte får vara judar?Han beskriver vidare att den nya staten Israel invaderades av flera arabiska arméer, och att Israel utvidgade sina gränser genom att ockupera en del av FN:s tänkta arabiska stat. Det är sant att det var FN:s tänkta arabiska stat, men araberna hade tackat nej till FN:s erbjudande. Israel erkände ett självständigt Palestina när man gick med på FN:s delningsplan. Att araberna sa nej är säkert palestiniernas största katastrof.De cirka 700 000 judar som tvingades fly från närliggande arabiska länder kom till Israel där de har etablerat sig eftersom de blev väl omhändertagna. Palestiniernas arabiska ”bröder” var villiga att hjälpa till då det gällde att i krig omintetgöra den nya staten Israel. Men de har inte varit intresserade av att på samma sätt ta hand om de palestinska flyktingarna. Det är viktigt att påpeka, att sedan romarna gav området namnet Palestina år 135 e.Kr har det aldrig någonsin varit en självständig stat.Palestinierna har tyvärr ofta gjort fel val. I dag kämpar man för att få landområden som till och med är mindre än de områden som man erbjöds av FN men tackade nej till. Under det kalla krigets dagar valde man att ställa sig på Sovjetunionens sida och göra sig beroende av stöd från den diktaturen som sedan kom att kollapsa.Under Gulfkriget valde man att ställa sig på Saddam Husseins sida, vilket upprörde en hel värld. Med Sovjetunionens fall och Iraks förlust stod man ganska ensamma. Kanske det var just detta faktum som banade väg för fredsförhandlingarna. Man var helt enkelt tvungen för att över huvud taget överleva. För första gången erkände Yassir Arafat staten Israels rätt att existera. Detta är cirka tio år sedan.Det var Israel som efter Oslofördraget öppnade portarna så att Yassir Arafat kunde bosätta sig på Västbanken. Därifrån förväntades han leda sitt folk mot självständighet. Det var Israel som lämnade flera palestinska städer, varav Jeriko var den första, och tillsammans med Yassir Arafat, i flera förhandlingsomgångar, drog upp riktlinjerna för hur fredsprocessen skulle kunna gå framåt. Israel litade på Arafat och det övriga palestinska ledarskapet.Sommaren 2000 erbjöd dåvarande israeliske premiärministern Ehud Barak palestinierna en egen stat på 98 procent av Västbanken och Gaza samt delar av Jerusalem. Detta var ett unikt erbjudande, men vid just det ögonblick som han skulle skriva under blev Arafat helt tyst och vägrade signera papperen.Bengtsson avslutar sin artikel med att påminna om att Abraham var beredd att dela löfteslandet med sin brorson Lot. Det är precis en liknande situation och ett val som Israel gjorde i och med förslaget sommaren 2000. Men ”Lot” valde att avstå från erbjudandet.Därefter startade den nuvarande intifadan, och dess följder ser vi på våra tv-skärmar flera gånger om dagen. Då tappade också många av israels fredsaktivister tilltron till palestinierna och upplevde deras agerande som ett oerhört svek. Allt detta banade väg för Ariel Sharon och gör att mer än 70 procent av israelerna stöder den israeliska ”operationen” på Västbanken, som pågår just nu.Arne Bengtsson nämner, med rätta, att många oskyldiga palestinier får lida svårt under den pågående konflikten. Han ställer i sina debattartiklar många krav på Israel, men inte ett enda på palestinierna – inte ens att självmordsbombandet och övrig terror måste upphöra. Därmed har han inga krav på att oskyldiga israeler också måste skonas.Ett sådant krav hade gjort hans artikel mer trovärdig.
Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Nyhem och Torp
Premium
Foto: Agnes Öjfelth
Debatt
Foto: TOMASONEBORG/SvD/SCANPIX