Pekka Mellergård: KD har tappat sin kristna själ

Jag har svårt att se att det är ”en kristen människosyn och etik” som nu driver KD:s politiska agenda. Det skriver Pekka Mellergård i replik till Ebba Busch Thor och Per Landgren.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor önskar, tillsammans med styrelseledamoten och idéhistorikern Per Landgren, svar på frågor som väckts i en artikel där jag föreslog att Kristdemokraterna skulle stryka ”Krist-” i partinamnet (Dagen 14/10).

Texten var ursprungligen skriven som en krönika med ett lätt ironiskt tonläge. Jag är glad att repliken från KD:s ledning andas respekt och allvar (Dagen 21/10).

Vad gäller påminnelsen om KD:s historia så kan man inte säga annat än att på resan från en påtryckningsgrupp grundad av Lewi Pethrus till riksdagsparti gjorde KD klokt i att knyta an till idégods från sådana som Konrad Adenuer och Isach Berlins.

Men jag behöver mer idéhistorisk hjälp för att se likheten mellan Ebba Bush Thors KD och Adenuers CDU. Eller en fortsatt koppling till den katolska kyrkans sociallära som i hög grad har utgjort den europeiska kristdemokratiska rörelsens ideologiska bas.

KD har tyvärr aldrig lyckats bli den överbryggande kraft mellan höger och vänster som en del av partiets tidiga ideologer hoppades på.

När tidningen Fokus för ett par veckor sedan lät Busch Thor pryda omslaget tillsammans med rubriken ”Bombhögern” så speglar det både hur ”vanligt folk” och några av landets skickligaste politiska analytiker ser på partiet. Rättvist eller inte: sådan är bilden. För mig och många andra är det ett tecken på misslyckande.

Det skulle vara ett intressant teologiskt forskningsprojekt att undersöka vad det är som gör att det kristdemokratiska projektet lättare hamnar i det högra än i det vänstra diket.

Jag har inte tillräcklig insyn i KD för att veta vad som gick fel, eller när. Det handlar inte bara om det senaste partiledarbytet. Men småningom når man en gräns. De många positiva reaktionerna på min artikel är bara ett av många tecken på att partiledningen behöver ägna mycket tid åt ”damage control” framöver. Åtminstone om man bryr sig om sin tidigare väljarbas.

På resan högerut är KD raskt på väg att tappa många av sina mest trogna väljare, varav många är regelbundna läsare av den här tidningen. Men det finns förstås andra och större vatten att fiska i, och det blir allt tydligare att opinionssiffror är den hårdvaluta som gäller, även för KD-politiker.

Jag tror att de flesta av oss som ställt sig frågande till KD:s agerande i DÖ-frågan (med mera) vet en hel del om hur partidemokrati fungerar, både i teorin och i praktiken. Vi vet också rätt mycket om hur partiledningar kan påverka utfall av voteringar. Och hur det ibland kan vara väldigt bekvämt att dölja sig bakom en omröstning.

Vi undrande vet också en hel del om strategiska omplaceringar av personer i partihierarkier. Inklusive vikten av att försöka hålla alla partifraktioner någorlunda tillfredställda, även när en kursändring förutsätter en och annan rockad.

Bush Thor och Landgren har rätt i att etik borde vara grundläggande för all politik. Men så är det inte. Tvärtom är partipolitik en verksamhet som förflyttar sig allt längre från medborgarna till cirklar med helt egna kulturmönster och med en särskild typ av moral och spelregler.

Som parti är KD varken bättre eller sämre kålsupare än något av de andra – trots individuellt trovärdiga politiker. Men problemet är som bekant att ju högre bekännelsen är, desto mer utsätter man sig för risken att göra folk besvikna. Och att anklagas för hyckleri.

Jag får erkänna att mitt något ironiska förslag om namnbyte inte grundar sig i omsorg om KD. Jag har förstås ingen reell förhoppning att KD skulle lämna igenkänningstecken kopplade till den europeiska kristdemokratiska maktgemenskapen.

Men det är svårt att se att det är ”en kristen människosyn och etik” som nu driver KD:s politiska agenda. Även om det står så i partiprogrammet och även om det fortfarande finns kloka människor som Per Landgren och en rad andra som hoppas och tror.

Mitt engagemang i detta gäller dem som försöker formulera och leva ut en personlig kristen tro som är trovärdig i en tid och samhälle som vårt. Det kan förefalla både världsfrånvänt och naivt. Men det är något som jag och många andra brottas med, även fast vi i många avseenden är mycket sekulariserade personer. Tyvärr är KD alltmer en kvarnsten om halsen i den processen.

När KD går i bräschen för att bryta upp en uppgörelse som syftade till att göra Sverige regeringsbart utan ett främlingsfientligt parti så fläckar det inte bara KD:s sköld, utan faktiskt också andra sammanhang som förknippas med ”krist-” som i Kristus.

Detsamma gäller Nato-entusiamen, förslag om tillfälliga uppehållstillstånd för flyktingar, budgetnedskärningar avseende miljöpolitiska åtgärder eller sänkning av bensinskatter samtidigt som klimathoten blir allt påtagligare. För att ta några exempel.

Politik och kristendom hör ihop. Men det har blivit tydligare än någonsin att den sammanhållande faktorn inte stavas Kristdemokraterna.

När kristna människor verkligen lyckats göra skillnad i större politiska sammanhang så har det oftast handlat om medling och konfliktlösning, utan strävan efter medial uppmärksamhet. KD väljer en helt annan väg. Det ska bli intressant att se var den slutar.

Pekka Mellergård, läkare och skribent, Örebro

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Kommentera artikeln

Du som kommenterar på Dagen.se måste ha ett Facebook-konto och följa våra regler.
KYRKATTACKEN I SRI LANKA
Premium
Foto: Gemunu Amarasinghe