Peter Halldorf: Oansvarig livsstil är en synd

En relation till skapelsen, präglad av vördnad och förundran, tar sig uttryck i en avhållsamhet som sätter gränser för de egna begären och gör hjärtat mjukt, skriver Peter Halldorf.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

”Det är för sent att göra något åt klimatförändringen.” När en författare som Kerstin Ekman fäller den kommentaren avspeglas hur ”sjukdomen till döds”, som Kierkegaard kallade uppgivenheten i en kultur, sprider sig som en epidemi. ”Att i vardagliga sammanhang tala om klimathotet är som att föreslå ett litet samtal om döds-ångest”, skriver poeten Jonas Gren (DN 18/6).

Å ena sidan visar undersökningar att den globala uppvärmningen hör till det som människor oroar sig för mest. Å andra sidan påstår liknande undersökningar att två tredjedelar av befolkningen i höstens val kommer att rösta på partier som inte gör några större utfästelser om en radikalare klimatpolitik. Eller ett parti som aktivt motarbetar klimatåtgärder. Allt medan ”klimatomställningen är en brådskande och djupgående utmaning”, som Björn-Ola Linnér, professor vid Linköpings universitet, uttrycker det (ÖC 5/7).

Hur har vi hamnat här? Och vad är en rimlig kristen hållning i en värld där skogarna brinner, isarna kalvar och växthusutsläppen inom några år av allt att döma kommer att göra klimatflyktingarna till den stora andelen migranter? Har vi bara att väntande åse uppfyllelsen av de profetiska orden om att ”himmel och jord ska förgås”? (Matt 24:34) Eller hur ska vi uppfatta vårt ansvar som Guds medskapare av ”en ny jord där rättfärdighet bor”? (2 Pet 3:13)

Frågan om hur skapelsen – jorden och djuren, människorna och naturen – förhåller sig till Gud och varandra är ett tema som den profetiska traditionen i Bibeln oupphörligen återvänder till. Kraftfullt framhåller profeter som Amos, Hosea och Jeremia hur fäst Gud är vid jorden. I ett stycke dramatisk profetisk poesi i Jeremiabokens fjärde kapitel skildrar profeten en kosmisk regression, en återgång till det tillstånd som rådde innan Gud skapade harmoni ur tomhet:

”Jag ser på jorden – den är öde och tom. Jag ser på bergen – de skälver och alla höjder skakar. Jag ser – det bördiga landet har blivit öken.” (Jer 4:23, 26)

Anspelningen på skapelseberättelsen är medveten. Jeremia beskriver hur jorden ligger svartklädd och sörjande, som om han skildrat den vinter som följer på en gigantisk miljökatastrof. Det ekologiska sambandet är övertydligt i Jeremiaboken: ”Varför är landet fördärvat, förbränt som en öken där ingen färdas?” Profeten svarar: ”Därför att de har övergett min lag som jag har förelagt dem.” (Jer 9:12-13)

När profeterna beskriver den obalans som uppstått i naturen, hur skördarna slår fel och jorden upphör att grönska, säger de: ”Nu har deras brott rubbat denna ordning.” (Jer 5:25) Det är människans hämningslösa beteende som lett till en fullskalig nedmontering av allt skapat. Men hon vägrar lämna sin bekvämlighetszon: ”Ingen bryr sig om det.” (Jer 12:11)

Profeten Hosea utbrister: ”Därför sörjer landet, alla som bor där tynar bort, också markens djur och himlens fåglar och fiskarna i havet dör.” (Hos 4:3) Uttalade för två och ett halvt millennium sedan visar sig dessa ord få en närmast kuslig aktualitet när haven, jordens mest artrika miljö, håller på att förvandlas till en soptipp och många arter trålas trots att de hotas av utrotning.

Ordet ”därför” i bibeltexten framhåller ett obestridligt samband mellan den kritik som riktas mot människorna i verserna omedelbart före och de naturkatastrofer som drabbar jorden. ”Naturen uppträder som Guds ’megafon’ för att väcka en ohörsam värld”, som teologen Hilary Marlow uttrycker det.

Läs mer: Peter Halldorf: Svenska migrationsdebatten närmar sig avgrunden

 

En självklar lins genom vilken kristna borde dra slutsatser av de dramatiska klimatförändringarna är det faktum att ande och materia inte är åtskiljbara storheter inför den Gud som är alltings skapare. Med den ”gröne” patriarken, Bartholomeus, ord: ”Det gudomliga och det mänskliga möts i den minsta detaljen i Guds sömlösa skapelse, i vår planets yttersta stoftkorn.” Misshandeln av skapelsen beskriver denne kyrkoledare som den ”ekologiska synden”: ”När människor förödmjukar jordens integritet genom att orsaka klimatförändringar – då är det synd.”

Den ekologiska synden har rötter i en individualism som gör den egna välfärden och säkerheten till högsta mål. Denna synd har en ofrånkomlig social dimension: en oansvarig livsstil där naturen sugs ut för eget välbefinnande slår hårdast mot de svaga och fattiga i den mänskliga familjen. Ett verkligt ekologiskt förhållningssätt blir därför alltid ett socialt förhållningssätt.

”Bortträngningens gift”, som Jonas Gren kallar det, behöver hitta sitt serum. Den personliga känslan av uppgivenhet bemötas med hoppfull profetisk handling. ”Det går att äta, odla, resa, värma, kyla, leva annorlunda”, skriver Gren.

En relation till skapelsen, präglad av vördnad och förundran, tar sig uttryck i en avhållsamhet som sätter gränser för de egna begären och gör hjärtat mjukt. Vi måste inse att våra handlingar på ett eller annat sätt gör avtryck varje dag. I väntan på fler politiker som tar sitt ansvar för klimat- och miljöfrågorna kan vi själva välja att göra de avtryck som profetiskt föregriper en jord där rättfärdighet bor.

Peter Halldorf, författare

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (85%)
  • Nej (11%)
  • Vet inte (5%)

793 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.