Debatt

Petrusämbetet räddar inte Europa

Kyrkohistorien tycks tala emot att Petrusämbetet i Rom gett de troende nödvändigt skydd, skriver Erling Medefjord, bland annat mot bakgrund av Ulf Ekmans uttalande nyligen.

Frågan i rubriken gäller inte enbart den andliga situationen utan också den ekonomiska i vår världsdel. Frågeställningen aktualiseras bland annat genom ett uttalande av professor Lars Jonung i DN 31 maj. Rubriken löd "Eurokrisen delar Europa".

Jonung tycker sig se en skillnad mellan protestantiska respektive katolska länder i synen på politik och ekonomi. Han medger att detta är en verklighet som ekonomer har svårt att beräkna då det gäller det ekonomiska utfallet. Jonung säger att man i södra Europa har "en annan syn på relationen mellan stat och medborgare. Här i norr står den för trygghet, öppenhet och välfärd. I andra länder handlar det om klientelism, politiker delar ut gåvor och förmåner."

Därmed är en nutida känd ekonom som Jonung inne på samma tankespår som den tyske sociologen och nationalekonomen Max Weber (1864-1930). Weber hävdade att den gren av protestantism som Kalvin ledde, en rörelse med moralisk betoning, hade stor betydelse för den västerländska kapitalismens uppkomst. Det är onekligen värt att fundera över Europas andliga historia i det som nu sker på det ekonomiska området.

Ännu viktigare torde det vara att tänka över frågan vad som pågår på det kyrkliga området. Tesen att kyrkokartan håller på att ritas om i Sverige kan knappast bestridas. Pågår samma omvälvande strömningar i hela Europa?

Den europeiska kontinentens kristna har inte samma uppenbara framgångar som kristenheten till exempel i Asien och Latinamerika. Sekulära krafter tycks leda till spektakulära enhetssträvanden. Kan det vara så att den ekonomiska konkurs som hotar ett antal europeiska länder har sin motsvarighet i tynande kristna sammanhang? Hotar en andlig konkurs fria församlingar och samfund?

I det politiska Europa råder stor villrådighet hur man ska komma till rätta med den ekonomiska problematiken. I det andliga/kyrkliga Europa är desperationen påtaglig. Det är uppenbart att det spretar åt många olika håll. Ett exempel på detta är den sammankomst som Johannesakademin på Bjärka Säby anordnade den 21 maj i år. Där framhöll Ulf Ekman Petrusämbetets nödvändighet och angav en tydlig katolsk tolkning av Matteus 16:13-20. Ekman sa att Petrusämbetets kontinuitet ger Kristi församling skydd genom alla tider. Vidare ifrågasatte han en av reformationens grundprinciper, Skriften allena. Ekman hävdade att denna kunde dölja ett förtäckt andligt högmod, samt att det i den andliga mognaden fanns en naturlig väg till det sakramentala.

Ekman trodde att det var möjligt att det pingstkarismatiska folket skulle kunna erkänna Petrusämbetets nödvändighet. På vilket sätt det skulle bli möjligt, svarade han: genom den helige Ande.

Det mesta tyder på att Ekman denna gång är på helt fel väg. Hela kyrkohistorien tycks tala emot att Petrusämbetet i Rom gett de troende nödvändigt skydd. Tvärtom har miljontals sanna kristna under århundraden fått sätta livet till eller drivits i exil på grund av kyrkans förtryckande maktinstitution.

Av utrymmesskäl kan vi begränsa oss till det som ledde till franska revolutionen. Låt oss börja med utrotandet av Albigenserna på 1100- och 1200-talen som levde i opposition mot en förvärldsligad kyrka. De utrotades i albigenserkriget 1209-1229. Den spirande reformationen i Frankrike tog en ända med förskräckelse. Kalvin fick leva i exil, oerhörda utrotningskrig av hugenotter förkom i La Rochelle, massaker i Vassy och blodbadet i Paris år 1572 som kallas för Bartolomeinatten. På 1700-talet fanns få protestanter kvar i Frankrike. Då Voltaire (1694-1778) påbörjade sitt rättmätiga arbete mot kyrklig korruption och intolerans under mottot "Ecrasez l'infame" (krossa den skändliga) var det inte utifrån ateistiskt förhållningssätt.

Revolutionen med sin urladdning år 1789 innehöll dock ett begripligt förakt mot kyrka och prästerskap. På andra sidan kanalen, i England, försiggick en helt annan fredlig utveckling med starka väckelser. Till exempel utövade bröderna Wesley och George Whitefield ett enormt inflytande genom en tydlig omvändelsekristendom. Voltaire, som under en tid befann sig i landsflykt i England, uppskattade den religiösa tolerans och politiska frihet som fanns där.

Det finns många historiekännare som hävdar att England besparades en blodig utveckling liknande den som drabbade Frankrike tack vare väckelserna. En mycket rimlig tolkning av historien

Med klassiska protestantiska principer och väckelsekristendom kan Sverige och Europas befolkningar räddas - både ekonomiskt och andligt.

Fler artiklar för dig