Pingstteologin har förändrats

I dag predikar vi en pingstteologi som är en sammanblandning av flera olika kyrkotraditioner och bibeltolkningar. Tommy Dahlman anser att detta skett på bekostnad av pingströrelsens identitet.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Jag hade förmånen för ett par veckor sedan att vara med i en nätverksträff med 65 andra pingstpastorer. Dagen hade som ämne: Den helige Ande. Jag uppfattade träffen positiv och viktig men med inslag som jag kände mig en aning obekväm med. Jag fick känslan av att vi plötsligt lär annorlunda om basala kännetecken kring Andens verkningar än vad klassisk pingstteologi står för.

Snart firar vi pingst och vi blir då på nytt påminda om det historiska ingripandet då den helige Ande föll över de 120 lärjungarna och som tecken på detta andliga skeende i deras liv började de alla att tala i nya tungor. Jag har den senaste tiden plöjt igenom allt material jag har i mitt personliga bibliotek som kan benämnas klassisk pingstteologi. Det handlar om alster på svenska, norska och engelska och det är slående hur tydligt dessa förkunnare och teologer som var våra fäder, hade funnit gemensamma nämnare för ämnen som den helige Ande, andedopet, tungotalet och de andliga nådegåvorna. Det verkar som om man på den tiden visste klart och tydligt vad klassisk pingstteologi var och stod för. Min tolkning är att det fanns en konsensus kring läran om Andens liv. I dag predikar vi en pingstteologi som är en sammanblandning av flera olika kyrkotraditioner och bibeltolkningar som enligt min uppfattning har blivit på bekostnad av våra rötter och vår egen identitet. En glidning som jag tror att vi behöver se upp med.

För mig finns det en grundläggande lära om Anden, som har predikats flitigt inom pingströrelsen och som har berört stora delar av världen. Den så kallade pingstteologin om Andens person och verkningar har under det senaste århundradet även banat väg för Andens utgjutande med tungotal som tecken långt in i de historiska kyrkorna. Svensk pingstteologi har därför ingenting att skämmas för. Vad är då kännetecknande för den svenska pingströrelsens sätt att tala och lära om Anden? Låt mig bara få nämna några områden.

Svensk pingstlära har varit att Jesus döper i Anden (Matt 3:11, Apg 1:5) och att andedopet har tungotalet som ett tecken (Apg 2:4, Apg 10:44-46, Apg 14:6). Frälsningen och omvändelsen är en erfarenhet där vi blir födda på nytt genom den helige Ande. Vi får barnaskapets ande, Guds ande. Andedopet är en annan erfarenhet. Lewi Pethrus hävdade tydligt att man inte behöver tala i tungor för att komma till himlen, men han menade dock att vi inte kan vara de vittnen såsom Apostlagärningarna skildrar utan att vara andedöpta. ”Lägg nu märke till vad jag säger: Jag säger icke att den som icke har den helige Andes dop ej kan komma in i himlen. Nej, det säger jag icke. Men jag säger: Den som icke är döpt i den helige Ande, kan inte leva det liv, som Kristus menar, att en kristen skall leva. (Sid 29,30 Band 2 LPs samlade skrifter.)

Tungotalet är, som vi ser av de händelserna vi har i Apostlagärningarna och av det Paulus skriver, inom räckhåll för alla (1 Kor 14:5). Jag nämner även Markus 16:17 även om den versen har varit omtvistad. Men i ljuset av allt annat som var övernaturligt i Jesu liv och senare i Apostlagärningarna förstärks versens trovärdighet mer än den försvagas. Varför inte alla troende praktiserar denna gåva – att tala i tungor – är ett annat ämne och en annan fråga.

Vidare hävdar klassisk pingstteologi att de tolv nådegåvorna som omnämns i 1 Kor 12 är för gudstjänstbruket, det vill säga: De är offentliga. Det bygger man bland annat på orden ”när ni kommer samman” (1 Kor 11:33). När så Paulus kommer till den åttonde gåvan ”tala tungor på olika sätt” handlar det alltså inte där om det personliga bönespråket utan om det slags tungotal som ska uttydas. Att ta Paulus ord i 1 Kor 12:30 ”Väl inte alla med tungor tala” (grundtextens formulering) som en inteckning för att tungotalets fantastiska gåva som ett tecken på andedopets erfarenhet inte skulle vara inom räckhåll för alla, är visserligen ett lärande – men inte är det en klassisk pingstteologi inte.

Till en god ekumenisk anda hör att man äger aktning och inte rädsla för varandras bibeltraditioner. Pingströrelsen har haft en bibelsyn om den helige Ande som har, som sagt, befruktat många kyrkosamfund över hela världen. Låt oss därför gå in i de gränsöverskridande kyrkliga sammanhangen med högburet huvud och med en klar identitet i vår teologi och med inställningen att vi fortfarande kan befrukta alla kyrkor, präster, och pastorer inom alla samfund med vår klassiska pingstteologi om andens dop, tungotal och de andliga nådegåvorna.

Tommy Dahlman, pastor, författare och föreläsare

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Ledare
Premium
TORPKONFERENSEN
Premium
Foto: Johannes Ottestig
NYHEMSVECKAN
Nyheter
Foto: Josefin Lilja