Polarisering i svensk kristenhet

Den sekulariserade och tidsanpassade kyrkan har haft greppet om S­verige, men det finns tecken på en annan kristen livshållning vinner mark. Det s­kriver Biörn Fjärstedt, b­iskop emeritus.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Sakta men envetet främjas en sekulariserad religion inom ramen för svensk kristenhet. Främst är det inom Svenska kyrkan som en nyetablerad trostradition tar form men även i delar av den gamla frikyrkligheten. Den utmärks av tanken att skapelsen är god, vilket förstås är sant, men föreställningen att den ändå är fallen saknas. Gud är kärlek, vilket förstås också är sant, men det finns inge­t krav på människan. Det kristna dopet är inte början till något nytt, som kräver undervisning då eller s­enare, utan är bara en bekräftelse på människoskapet som det är från början.

Det är på etikens och moralens område, som det märks att något skiftat. Tio Guds bud, som länge var bärande i kristen trosundervisning, särskilt för konfirmander som skulle lära dem utantill, hörs det inte längre mycket om.

Tvåsam­heten i ä­ktenskapet efter avgivna löften är det inte heller så noga med ens bland vigda kyrko­tjänare och förtroendevalda. Och sexuell gemenskap kan lika gärna börja före. Varför inte? Det kanske knappt behövs några offentligt och ömse­sidigt avgivna löften alls? Ända fram mot 1900-talets senare hälft var det självklart för kyrkorna att liv i fosterstadiet inte får u­tsläckas utom i mycket speciella u­ndantag.

En sekulär hållning att abort är en rättighet möter inte längre något större kristet motstånd. Inte dödshjälp heller. Den som hävdar annat kan bli politiskt bannlyst och skulle ledande kretsar i de etablerade kyrkorna tillfrågas svarar de med säkerhet i linje med majoritetsuppfattningen i riksdagen och i de dominerande politiska partierna.

Den nya sekulariserade religionen inom ramen för den gamla ingår i ett större sammanhang. Den återspeglas i skiftet inom flera kyrkor till en alltmer a­dministrativt utformad kyrkosyn. Till den hör i Svenska kyrkan ett partipolitiskt beslutssystem.

Trots uppenbara tecken på att de sekulariserade mönstren skaver mot kyrkornas nedärvda former med utköp av kyrkoarbetare som följd och fallande siffror i kyrkolivet, driver påtryckargrupper utvecklingen vidare mot en tidsanspassad kyrka. I den tenderar gudstjänsterna att ligga nära underhållning i stil och syfte, en påtaglig frestelse särskilt i frikyrklig­heten.

Samtidigt med denna utveckling utformar sig dock ett a­nnat mönster att leva som kyrka inom samma traditionella kyrko­kristna ramverk. Där eftersträvas en förtätning av kristenlivet kring det bärande, Ordet från Gud och Herrens måltid, skapandet av andliga glödhögar att komma och värma sig vid, trons biotoper, där just det som är en kristen livshållning kan växa och så småningom ge frukt.

Det senare frågar inte efter vad som ligger i tiden och är medialt och politiskt korrekt utan försöker hämta ledning i evangeliernas berättelser om Jesus liv och undervisning. Det upplevs i offentligheten som konservativt, hopplöst föråldrat och omöjligt att vinna människor för.

Det kan nog talas om en pågående polarisering inom svensk kristenhet. Den sekulariserade, i meningen tidsanpassade, kyrkan har för närvarande vad som kallas tolkningsföreträde eftersom ledande medier står på dess sida. Men, inte längre odelat.

Det finns en medvetenhet, fast försiktigt uttryckt, om att den kristna linje som strävar efter allmän politisk och medial a­cceptans tappat greppet, att den är fadd och i grunden falsk. Under den acceptans som tycks föreligga, särskilt i moraliska frågor, ligger en starkt antikristen och religionsfientlig ideologi och gror.

Är alltså läget mörkt för svensk kristenhet? Nej, det är ju inte det för det finns långt fler präster och kyrkoarbetare än vad som först märkts, som strävar efter att bygga upp förtätade kristna gemenskaper och samla människor till glödhögar som lyser i mörkret.

Uthålligheten bland trons folk kring kyrkor och kapell är beundransvärd. Färre samlas till söndaglig gudstjänst eftersom frikyrkor läggs ner och svenskkyrkliga församlingar läggs ihop, men de som samlas till gudstillbedjan är ändå många och de älskar och vårdar sina gudstjänstrum.

Nu får de stöd från oväntat håll, inte från offentligheten men från kyrkor som kommit på flykt eller varit hårt pressade från kristenhetens allra äldsta marker i Syrien och Turkiet, kring Mosul och Nineveslätten eller Egypten.

I tusen år eller mer har de måst leva i minoriteter, samman­hållna kring det som burit upp den kristna tron s­edan den en gång erbjöds v­ärlden som en väg för livet. Det finns mycket att lära av dessa kyrkor.

Uthålligt har också den katolska tron under p­åven i Rom hållit sig kvar för att vittna om vad Vite Krist en gång överlämnade till Nordens kulturer. Och häpet kan vi nu konstatera att den nyliga julen, sekulariseringen till trots, firats rent över­dådigt med ljus i fönstren, julspel, mat och dryck, ja även med besök i de omhuldade kyrko­rummen och gudstjänsterna i dem.

Men det är likväl en slags uppdelning, som pågår, och med den ett vägval.

Biörn Fjärstedt, biskop emeritus Visby stift

Biskop emeritus Biörn Fjärstedt

Biskop emeritus Biörn Fjärstedt

Foto: Stan Lim
[x]
Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Premium Foto: Andreas Joakimson
Foto: Andreas Joakimson