Debatt

Politiker måste tåla problematisering

Kristna som ger sig in i partipolitiken är värda all respekt, skriver Emmanuel Bäckryd.

Trevligt att Alf Svensson och Conny Brännberg tog sig tid att svara på min artikel. En del övertolkningar verkar föreligga. Men det finns också genuina meningsskiljaktigheter, och jag hoppas mitt svar kan bidra till att skilja ut det ena från det andra. Det här är nämligen inte, som bröderna verkar tro, en enkel fråga. Det kanske är just det som är min huvudsakliga invändning mot deras artiklar – att de tycker det är självklart. Den som ifrågasätter det självklara får väl stå ut med att ibland bli kallad för "obegriplig".

Kristna som ger sig in i parti­politiken är värda all respekt. Inte minst har jag rikspolitiskt stor respekt för Alf Svenssons gärning. Och jag tror såklart att Lewi Pethrus ville väl. Men jag är ändå övertygad om att bildandet av KDS för drygt 50 år sedan var ett "missionsstrategiskt" misstag. Syftet var vällovligt, men effekten har blivit att kristen tro i frikyrklig tappning i stor grad associeras med ett borgerligt parti. Väckelse­rörelsen har i allmänhetens ögon reducerats till en samling människor som går att lokalisera på en partipolitisk karta. Kyrkan har därmed fått en oönskad uppförsbacke. Allmänheten ser inte våra församlingar som ett revolutionärt sätt att leva i Kristi efterföljd; i stället ser man (på sin höjd) en partipolitisk åsikt.

Jag tror att partipolitik med etiketten ”kristen” vacci­nerar många människor mot evangeliet.

Det är förstås inte meningen att skuldbelägga. Men lite problematisering måste man väl tåla? Jag tycker inte minst det finns ett behov av att påvisa att det finns ett alternativ till de lutherska och reformerta synsätten när det gäller relationen mellan kyrka och stat. Jag häver inte ur mig en massa ogenomtänkta åsikter. Det här är seriösa teologiska frågor. Är det verkligen upprörande att jag som församlingsledare betonar församlingens unika och centrala roll?

Läs mer: Gud vet att kristna behövs i politiken

Läs mer: Alf Svensson: Vi kristna behövs i politiken!

Lewi Pethrus insåg mycket riktigt att kristna bör påverka samhällsutvecklingen. Och jag tror helt enkelt att han inte kunde se något annat sätt än just partipolitiken. Det är just detta självklara paradigm som jag, med risk för att bli kallad­ obegriplig, vill ifrågasätta. På teologspråk skulle man kunna säga att kristna i Sverige har en svag ecklesiologi, det vill säga en bristfällig syn på kyrkan och dess roll i världen. Vi ser inte att den kristna församlingen i sig själv är, i ordets djupaste bemärkelse, en politisk aktör – en (potentiellt) samhällsförändrande kraft. Bibeln kallar det för att vi är "Kristi kropp". Inte symboliskt, utan konkret. Vi behöver inte gå till partipolitiken för att, med Alf Svenssons ord, "omsätta kärleksbudet i praktisk handling". Vi är kallade att som gemenskap vara detta kärleksbudskap och vara denna kropp, och jag sörjer över att vi är så fångade i västerländsk individualism att vi inte förmår se det. Det engagemanget ligger bakom min artikel.

På tal om kärleksbudet: Som ledamot i Sveriges riksdag röstar man varje år om att allokera medel till att döda andra människor. Vi kallar det försvarsbudget. Alf Svensson har alltså röstat ett antal gånger i sitt liv för att avsätta medel till att döda ryssar, om de nu skulle anfalla oss. Och bland dessa ryssar finns förmodligen en och annan kristen broder, kanske till och med någon rysk pingstvän. Förutom att de alla, enligt kristen tro, är Guds avbild förstås.

Där någonstans går för mig gränsen för kristet ”samhällsengagemang”. Jag vill minnas att någon uppmanade oss att vända andra kinden till.

Emmanuel Bäckryd, församlingsledare i Ryttargårdskyrkan i Linköping

Fler artiklar för dig