Professor: Inför en frivillig sambeskattning

I debatten om jämställdhet, familjepolitik, skatter och pensioner har man alltid sökt efter ett enda system, lika för alla. Detta har skapat motsättningar framför allt mellan synsätt där individen står i centrum kontra där familjen anses vara samhällets bas. Något förenklat kan man säga att Sverige i huvudsak valt individlösningar. Ett exempel på detta är att två gifta personer betalar skatt som enskilda individer, inte som familj, och detta gäller även tillhörande trygghetssystem, med pensioner som exempel.

I andra länder, exempelvis Tyskland, har man en betydligt starkare roll för familjen som enhet. Förespråkare för individbaserade system argumenterar ofta att familjebaserade system lätt blir kvinnofällor. Man pekar på att kvinnor ofta har lägre lön och tar ut mer föräldraledighet, med lägre livsinkomst och pension som följd.

Mitt förslag tar hänsyn till detta, inte genom att försöka tvinga på alla samma lösning, utan genom att föreslå två parallella system, där det familjebaserade systemet ger starkare skydd för den make som har lägst lön genom intern utjämning.

Det finns egentligen inget gott skäl att bara ha en enda modell i de sociala trygghetssystemen och deras skattefinansiering. I datorernas tidevarv är det inte särskilt svårt att ha två parallella system, och ge medborgarna möjlighet att själva välja:

Individbaserat system:

Två makar i ett äktenskap skattar som individer, och får pension utifrån den egna lönen, precis som i dag. Förslagsvis renodlas systemet så att föräldraledighet också delas lika.

Familjebaserat system:

Här ses familjen som en enhet. Makarna delar lönen, skulder och allt annat lika, båda skattar för halva familjens totala inkomst vardera, och därmed får de lika pension. Föräldraledighet fördelas fritt inom familjen.

Med ett sådant system löser man enkelt de snedfördelningar som annars uppstår då två makar har väldigt olika inkomst eller fördelar föräldraledighet olika. I ett individsystem förlorar den med lägre inkomst (ofta kvinnan) ekonomiskt på att ta ansvar för hemmet, men i ett familjebaserat system justeras detta automatiskt inom familjen.

Införandet av två parallella system torde vara relativt enkelt. När äktenskap ingås anger makarna vilken modell de vill tillämpa. Man kan när som helst anmäla byte från ett system till ett annat, och då träder det i kraft vid följande årsskifte. Om det ska finnas ett visst maximalt antal byten och liknande tekniska frågor bör utredas. Vid skilsmässa eller ena makens död upphör den automatiska interna omfördelningen.

Den enda förändring som krävs när det gäller skatter och pensioner är att det i det familjebaserade systemet görs en överföring i samband med deklarationen, så att de två makarna skattar för samma belopp och att pensionsmedel avsätts lika till de två makarnas pensionskonton för det gångna året. Jämfört med dagens huvudsakligen individbaserade system handlar det alltså om en justerande transferering per år, med andra ord ingen stor administrativ börda. Några få rader i ett datorprogram torde göra hela jobbet.

Jag föreslår alltså två parallella system inom skatte- och familjepolitiken, ett med familjen som bas och ett på individuell grund. Båda utgör heltäckande trygghetssystem, och människor får själva fritt välja modell för sina liv. Ett sådant system möjliggör för makar att gemensamt ta ansvar för sin familj utan de negativa konsekvenser som finns i dag för den som har lägst inkomst. Eftersom jag föreslår två parallella system innebär inte detta en förändring för de som önskar individbaserat system. Eventuellt motstånd mot att införa ett familjebaserat system vid sidan av dagens individsystem vore rent ideologiskt – att man motsätter sig själva tanken att makar själva ska få ta ansvar för sin familj.

Jan Blomgren, professor i kärnfysik och församlingsledare i Lyckebokyrkan, Uppsala