Protesten är (tyvärr!) inte över

Den 14 februari 1989 utfärdade ayatollah Khomeini en fatwa mot Salman Rushdi, som dömde honom till döden, för att han sades ha hädat islam i boken "Satansverserna". Efter detta behövde Rushdi omfattande skydd och gick även under jord en period. Än i dag gäller fatwan, även om Rushdi offentligt bett om ursäkt.

Den 3 januari 1521 utfärdade påve Leo X en bulla mot Martin Luther, som fördömde honom som kättare. Också detta hade med texter att göra, som Luther publicerat med början den 31 oktober 1517 (då på en kyrkport) – vilket också räknas som starten för Reformationen. I maj följde så den tysk-romerske kejsarens dom som gjorde Luther fredlös, även om han kunde leva trygg i Wittenberg tack vare sin kurfurstes beskydd.

450 år passerade mellan händelserna, men tankegången är den samma: En religiös ledare har makt att uttala dödsdomen över en hädare.

Tack och lov har mycket förändrats sedan 1500-talet. Kanske är det en gudomlig ironi att det var just Luther som sådde det tankefrö som ledde till att kyrkans världsliga makt bröts – se till exempel Charles Taylor (2007) ”A Secular Age” och Alister McGrath (2008) ”Christianity’s Dangerous Idea”.

Påvens bulla Decet Romanum gäller dock ännu. Och då inte bara mot Luther, utan mot var och en som är ”lutheran”, det vill säga som förstår kristen tro på samma sätt som Luther.

Inför påve Franciskus besök frågar sig många: Kommer vi nu kunna fira nattvarden tillsammans? Det vore det yttersta beviset på att vi alla utgör en kristenhet. Så kommer dock inte ske vid påvens besök, utan då hålls en gemensam bönestund i Lunds domkyrka och därefter ett event på Malmö arena.

Men hos många lever hoppet om att påven vid besöket ska tillkännage något som blir en öppning i denna riktning. Inte minst har kardinal Kurt Koch och generalsekreterare Martin Junge, genom sin artikel ”500 års kyrklig splittring går mot sitt slut” (Svenska Dagbladet 2 oktober), väckt dessa förhoppningar.

Tyvärr säger nog de flesta bedömare att detta inte är möjligt. Vill man vara kritisk kan man säga att Koch/Junge handskas oaktsamt med sanningen – de sopar den under mattan.

Anledningen till att protestanter inte tillåts fira nattvard tillsammans med katoliker är ju detta, att vi står under bannet från Decet Romanum. När före­trädare för påven tidigare fått frågan om Luther kommer att kunna "rehabiliteras" har svaret genomgående varit: Nej.

Så långt romersk-katolska kyrkan ankommer är Martin Luther för evigt förtappad.

Visst finns det anledning för båda sidor att visa ånger kring mycket i efterverkningarna av Reformationen; den ger inte ensidigt anledning till ”firande”, som kardinal Koch uttryckt det.

Men nog faller det ett särskilt ansvar på påven då det är från Heliga stolen följande uttalande gjordes, om personer som "syndat likt denne Martin", i Decet Romanum:

”[Att] de likaledes ska dela hans straff och hans namn, genom att överallt bära med sig namnet ’lutheraner’ och det straff som därmed följer. Över alla dessa uttalar vi bannlysningens straff, straffet att vara anathema, med vår fortgående fördömelse och förkastelsedom […] och vi uttalar att dessa och andra domar […] har fallit på alla dessa män till deras fördömelse.”

För att följa utvecklingen fram till jubileumsdagen år 2017, startar vi nu också projektet "Luthersk upprättelse" och hemsidan www.protestanter.se.

Dels vill vi lyfta fram den ”upprättelse” av den kristna tron som Martin Luther, enligt vår uppfattning, startade för snart 500 år sedan.

Dels vill vi fortsatt följa om Martin Luther själv, tillsammans med de som burit eller bär namnet ”lutheran”, får någon ”upprättelse” från romersk-katolska kyrkans sida.

Det vore naturligtvis stort att redan på måndag kunna skriva att Martin Luther, tillsammans med dagens lutheraner och andra protestanter, inte längre är under påvens fördömelsedom, utan att vi accepteras i vår evangeliska tro – utan att för den skull behöva bli romerska katoliker.

Låt oss alla, som kan och vill, bedja härom.

Ola Nilsson, ordförande stiftelsen Reformedia