Rätt använd LVU kunde ha räddat Lilla hjärtat

Omhändertagande enligt LVU (Lagen om Vård av Unga) är alltid svåra ärenden och det ska fattas snabba beslut, efter att det kommit en orosanmälan till socialtjänsten från sjukhus, skola eller grannar. De riktigt akuta ärendena rör sig oftast om bristande omvårdnad i hemmet eller barnmisshandel, där en eller båda föräldrarna medvetet orsakat sitt barn skada. Då görs ett omedelbart omhändertagande och förvaltningsrätten fattar senare sitt beslut om eventuell fortsatt placering i fosterhem.

Ett behjärtansvärt fall av omhändertagande av ett nyfött barn, kallat ”Lilla hjärtat”, har den 8/3 rapporterats av DN i en lång utförlig text med bilder på barnet och hela fosterfamiljen, där en tårögd mor delger sin sorg i en video, då ärendet fick det värsta av tänkbara utfall, då barnet dog av misshandel två år gammalt. Något även Joakim Hagerius skrev om 9/3.

Barnet var nyfött av dysfunktionella föräldrar med drogproblem och en social misär. Faderns beteende på förlossningen var så hotfullt, att han fick avhysas från förlossningen. I belastningsregistret fanns ett flertal anmärkningar på fadern. Efter husrannsakan döms fadern till grovt hemfridsbrott och grovt vapenbrott. Nio dagar gammalt vill socialförvaltningen ordna ett skyddat boende för mor och dotter. Modern motsätter sig och lämnar irriterad barnet till barnmorskorna på sjukhuset och går därifrån. En jourmamma tillsätts som första placering. När flickan är sju veckor gammal har socialförvaltningen hittat en mycket van jourmamma som kan fungera, om placeringen skulle bli långvarig. Förvaltningsrätten har då hunnit godkänna placeringen. Redan i detta skeende säger kuratorn på socialförvaltningen till jourfamiljen, att det kommer att handla om en uppväxtplacering. När jourmamman hör detta berättar hon, att då öppnade sig för henne hela det kärleksfulla moderskapet, starkt som vid ett eget barn. Det hade förstås blivit ett fullgott professionellt omhändertagande ändå, men inte som en fullvärdig biologisk modersroll.

Här gör dock socialtjänsten ett misstag. Man kan aldrig i detta skeende lova en familj en hel uppväxt för ett barn innan kammarrätten har gjort sin bedömning. Det är regel, att när en placering går emot föräldrarna, kommer de att överklaga ärendet till nästa instans, som är kammarrätten. Före den domen kan man aldrig lova att ett barn blir som familjens eget barn upp till vuxen ålder.

Detta är en problematik inom socialtjänsten. De hamnar lätt ett steg före kammarrätternas domslut. Jag har själv varit indragen i ett fall, som bedömdes som barnmisshandel. Pappan ansågs skyldig efter utredning på sjukhuset. På eget bevåg fick modern rådet av socialtjänsten att ta ensam vårdnad av barnet sex månader gammalt och även en äldre bror fem år via ansökan hos tingsrätten. Detta var pappan ovetande om. Med förstärkta sakkunnigutlåtande friades pappan i kammarrätten från barnmisshandel. Det visar att socialtjänsten hade haft för bråttom om enskild vårdnad till modern. Pappan deltar nu aktivt i delad vårdnad och fick en ursäkt från socialförvaltningen.

I det aktuella fallet med Lilla hjärtat borde det ha funnits en klausul som hade sagt att om de biologiska föräldrarna inte följde den tidsmässigt bestämda planen för återlämnade skulle man bryta återlämningen. Då hade slutet blivit ett annat, nämligen återgång till fosterföräldrarna.

Jag anser inte att man behöver springa iväg och ändra lagen om LVU, men däremot är det viktigt att invänta kammarrättens dom när de biologiska föräldrarna överklagar, innan man talar om permanentboende upp till vuxen ålder för ett placerat barn. Annars skapas stor sorg och besvikelse hos fosterfamiljen när löftet om att de ska få ta hand om barnet för all framtid inte håller.

Roland Sennerstam, docent och specialist i pediatrik