Regeringens Palestinaväg fel

Genom sitt agerande försvårar Sveriges regering möjligheterna att bidra till konstruktiv dialog och förhandlingar. Det skriver Lars Adaktusson (KD) i Palestinadebatten.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Den nya regeringens beslut att erkänna Palestina har placerat konflikten mellan israeler och palestinier i den svenska debattens centrum. Glädjande nog är det få i denna debatt som inte ställer sig bakom en tvåstatslösning med det politiska målet att uppnå fred och säkerhet för såväl israeler som palestinier.

Regeringens väg för att nå målet leder dock fel.

Från israeliska sidan sägs klart ut att de röd-grönas mellan­östernpolitik signalerar att resultat kan åstadkommas utan direkta samtal mellan parterna. Tillsammans med USA och stora delar av Europa har den israeliska positionen under lång tid varit att bilaterala förhandlingar är enda vägen till varaktig fred och en självständig palestinsk statsbildning.

Genom sitt agerande försvårar således Sveriges regering möjligheterna att bidra till konstruktiv dialog och förhandlingar. I stället för illa underbyggda utspel, till betydande del avsedda för inhemsk konsumtion, borde regeringen samarbeta med övriga Europa och USA, samt ställa sig bakom kravet på en framförhandlad lösning direk­t mellan parterna.

Erfarenheten visar att det via europeiska unionen finns möjligheter att påverka i viktiga utrikespolitiska skeenden. Inte minst socialdemokraterna själva har vid åtskilliga tillfällen framhållit att europeisk utrikespolitik kan göra skillnad, men endast när EU gemensamt talar med en röst.

Återfall i gammal socialistisk utrikespolitik minskar möjligheterna till europeisk enighet, men också utsikterna för ett israeliskt erkännande av en palestinsk stat. Viktiga incitament för eftergifter och fortsatta fredssamtal dras undan och israelerna tvingas i stället söka unilaterala lösningar. Något som ytterst och på sikt även skadar palestiniernas sak.

För bestående fred krävs ömsesidig tilltro och direkta förhandlingar samt politiskt stöd från omvärlden. För att kunna erbjuda detta stöd krävs förtroendefulla relationer med båda parter och uppriktig förståelse, även vad gäller Israels legitima krav på stabilitet och säkerhet.

Dessvärre är det israeliska förtroendet för EU sedan länge allvarligt skadat. Med den svenska regeringens agerande riskerar förtroendet att skadas ytterligare och det är svårt att se hur Sverige framöver ska kunna spela någon som helst roll i en eventuell israelisk- palestinsk fredsprocess.

Det exceptionella i den nya svenska positionen blir tydligt även i synen på det palestinska ledarskapet.

När Socialdemokraternas tidigare partiledare Mona Sahlin talar om att stödja demokratiska krafter på den palestinska sidan, (SVT, 9/10), exempli­fierar hon med den sittande presidenten Mahmoud Abbas. Samme Abbas som under lång tid kritiserats för sin vägran att genomföra redan beslutade val, för sin ovilja att ta itu med en gigantisk korruption och en starkt begränsad press- och yttrandefrihet.

Abbas är sedan några månader tillbaka dessutom ansvarig för en regeringsbildning som inbegriper ledande företrädare för Hamas. Det av världssamfundet terrorstämplade Hamas vägrar konsekvent att ta avstånd från terror, respektera ingångna avtal och erkänna Israels rätt att existera.

Trots detta är den svenska regeringen beredd att bjuda på ett internationellt erkännande – ett i praktiken villkorslöst erkännande eftersom motkrav vad gäller demokratiska reformer och respekt för mänskliga rättigheter saknas.

Allvaret i den israelisk-palestinska konflikten kräver politiskt ansvarstagande och en omvärld som gemensamt agerar på ett sätt som gynnar en fredlig utveckling. Grundläggande värderingar om demokrati, frihet och människovärde måste prioriteras framför politisk aktivism och soloåkning.

Utrikespolitiska framsteg skapas inte på egen hand, för det krävs samarbete och genomtänkt diplomati. Därmed är det inte oväsentligt att fundera över i vilket internationellt sällskap svensk mellanösternpolitik nu hamnar.

Blir det med Kina, Ryssland, Iran, Nordkorea, Kuba och ett stort antal andra totalitära stater som sedan länge erkänt en palestinsk stat och som ytterst förenas i djup avsky mot Israel? Eller blir det i ett europeiskt sammanhang med samsyn i kravet på en bilateral lösning framförhandlad gemensamt av israeler och palestinier?

Den nya regeringen måste snarast tänka om när gäller ett erkännande av Palestina. Det är nödvändigt om Sverige även i fortsättningen vill vara en konstruktiv kraft för demokrati, fred och frihet i Mellersta Östern.

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Premium
Foto: Natanael Johansson
TORPKONFERENSEN
Premium