Religionsfriheten i Irak var bättre förr

Det onda som Saddam Hussein gjorde mot sitt folk, det kommer världen inte att glömma. Men att Iraks kristna (och andra religiösa minoriteter) gavs ett visst mått av religionsfrihet under hans regim, bör inte heller glömmas. För nuvarande regering gäller religiös intolerans och i praktiken ingen religionsfrihet.

Katoliker, pingstvänner och andra kristna gavs samma rätt att utöva sin religion som landets muslimska majoritet, till vilken Saddam Hussein själv hörde. En av hans närmaste var Tarik Aziz, utrikesminister och vice premiärminister. Aziz var kristen och tillhörde den kaldeiskt-katolska befolkningen, de hade status som ”skyddsfolk”.

I sin bok "Vidare med Erikshjälpen" (Normans Förlag) berättar Roland Nelsson om när han besökte Bibelsällskapet i Amman, Jordanien 1994. Där blev han bekant med en pingstpastor från Bagdad som berättade om hur president Hussein bemött Iraks kristna. Att de kristna församlingarna fick personliga hälsningar och blomsteruppsättningar från presidenten vid högtider. Att kristna med självklarhet hade samma rätt till sin heliga bok Bibeln som muslimerna hade rätt till Koranen. Och pingstpastorns ärende i Amman var faktiskt att köpa biblar.

Roland Nelsson antog att det handlade om ett par väskor med biblar som pastorn skulle få ta med in i Irak. Men nej, det handlade om betydligt fler än så. Saddam Hussein hade sanktionerat två långtradare med 400 000 biblar till Bagdad!

Samma år fick Roland Nelsson visum till Irak, tillsammans med ett team från Sverige. De inbjöds till parlamentets talman och träffade ministrar, med vilka de samtalade om både förslag till bibelmaraton och andra religiösa frågor. Deras besök visades till och med i irakisk tv. Andra kristna från Sverige välkomnades också till Irak med möjligheter till evangelisation, bland annat löparevangelisten Urban Widholm med team.

Så kom 11:e september 2001, och den kristna regimen i USA bestämde sig för vedergällning. ”Den som inte är med oss är mot oss…”, sa president George W Bush. Tillsammans med sina allierade, bland andra Storbritannien, skulle de kriga världen till en säkrare plats. Bomba bort alla terrorister. Till att börja med var det Afghanistans folk som betalade priset.

Och så 2003, blev det Saddam Husseins tur. Men hela världen vet i dag att invasionen av Irak och efterföljande ockupation byggde på lögner. "Operation Iraqi Freedom" förpassade Iraks folk till allt annat än frihet.

De skärpta regler för det religiösa livet som nu utformas i Irak är oroväckande. Religionsfrihet, som under Saddam Hussens tid, gäller inte längre. President Haider-al-Abdi och hans regering, samt de extremister som vill ta över herraväldet i regionen, tolererar inte den friheten.

Om de stormakter, som kallar sig kristna, hade valt andra åtgärder än ockupation och krig, vad hade varit annorlunda i dag? Finns det något i det som nu sker med Iraks kristna (och hela regionen) som är konsekvenser av de kristna stormakternas ”krig mot ondskans axelmakter”?

Kan det komma något gott ur att bestraffa hundratusentals oskyldiga människor med sönderbombade hem och liv? Människor som inte var de terrorister som styrde flygplanen den 11 september 2001. Blev det ”Iraqi Freedom”?

Man kan faktiskt ställa frågor.

Att alls tala om respekt för sina medmänniskor i samma mening som man nämner Saddam Hussein, det kan man säkert inte. Men säkert är att Iraks kristna trots allt hade frihet att utöva kristen tro under hans regim.

Kristna evangelister och pastorer välkomnas förmodligen inte längre att evangelisera och samtala med ministrar. Och två långtradare med 400 000 biblar lär inte komma in i landet. Troligtvis inte ens två väskor.

Mona-Liza Gustavsson,

frilansskribent