Robert Wirehag: Kristen tro är inte privat

Vi måste kämpa för en kyrka som vågar utmana de krafter som privatiserar tron. Kristen tro är svår att förena med samhällets människosyn, världsbild och egoism, skriver Robert Wirehag.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Den kristna tron har blivit privat, ja individuell. Från att ha utövats offentligt i en lokal församling har den kristna tron placerats i hemmets privata ”klädkammare”. Den kristna tron är inte längre en objektiv sanning som ligger till grund för hela livet, utan ”plockas fram” och ”kläs på” allt efter den enskildes behov.

Det är ingen nyhet att samhället genomsyras av ett ideal grundat på individualism och egoism. Uttrycket ”ensam är stark” har övergått till att bli en allmänt vedertagen sanning som ger uttryck för att människan ska klara sig på egen hand och budskapet om att meningen med livet är att förverkliga sig själv ekar i vartenda gathörn. Jag tänker på tv-program som ”Idol” eller ”Talang”, där syftet är att kröna en vinnare på bekostnad av tusentals förlorare, men även på återkommande film-, musik- och idrottsgalor där årets personlighet ska prisas, belönas och upphöjas.

Samhället betraktar människor som individer snarare än sociala varelser och formar oss till att bli individualister och egoister som söker vår egen sanning. Konsekvensen blir att våra liv fylls med ett innehåll och en mening som går ut på att vi ska leva för oss själva och kämpa för vår egen överlevnad i hopp om att en dag ensam få stå i världens strålkastarljus och ta emot erkännandet som bekräftar att vi har lyckats med livet. Vem vi är bestäms därför i hög grad av vad vi gör och huruvida vi är framgångsrika i vårt ”görande” eller inte. Summan av det hela blir att samhället leder in oss i en religion där vi tillber oss själva som Gud.

Kristen tro är svår att förena med det svenska samhällets människosyn och världsbild. Eftersom samhället är en kraftfull formgivare i vår tid ser kristna det inte som en självklarhet att tillhöra en lokal församling. Detta gäller eftersom samhället definierar den kristna tron till att endast vara en inre läggning. Konsekvensen av detta blir att många kristna i dag inte anser att de behöver underkasta sig en församling som önskar forma dem till att bli mera lika Jesus. De individer samhället formar är raka motsatsen till Jesus som uteslutande levde för andra.

Eftersom kyrkan inte erbjuder en position för den rampljussökande och självständige individen blir den endast en av flera sociala föreningar. Studentkåren, bostadsrättsföreningen, idrottsföreningen och bokklubben är minst lika goda alternativ.

Kyrkan är dock inte endast en social förening som kan ersättas med vilken hobbygrupp som helst, kyrkan är inte en rastplats dit vi endast kommer för att få och den är inte endast en skola som lär ut vad som är rätt och fel. Kyrkan är Guds skapelse, gestaltad och placerad i skapelsen som Kristi kropp. Den är en gemenskap av troende som följer och tillber Jesus och delar sina liv med varandra i tjänst för Gud i syfte att rädda världen. Alla behöver varandra för att uppdraget ska kunna fullgöras. Till kyrkan kommer vi i första hand för att ge, för att tillbe och för att formas till goda och kärleksfulla människor.

Människor formas alltid bortom individen, av krafter och strukturer utanför dem själva. Detta innebär att om vi inte låter oss formas i en lokal församling kommer något annat att forma oss. Om vi inte låter en församling lära oss att lyda Gud kommer vi att lyda någon annan. Därför är tillbedjan i en lokal församling avgörande för tron. Gemensam tillbedjan hjälper oss att förstå skriften. Den formar vår syn på världen och hjälper oss att bryta med vår självupptagenhet. Den uppmuntrar oss att leva det kristna livet.

I kyrkan är det åtskilliga som upplevt besvikelse. Att kapa bort sig själv från kroppen kan då vara lockande och ibland även förståeligt. Men det är just i sjukdomstider som kroppen är i behov av lemmar som är friska, klarsynta och älskande. Av lemmar som kan återföra kroppen till dess rätta position i förhållande till huvudet som är Kristus. Av lemmar som älskar kyrkan högre än sin egen dröm om hur en kyrka bör vara. Därför måste vi tillsammans kämpa för att kyrkan ska få vara en nådens, en barmhärtighetens och en hoppets gemenskap, en gemenskap som tar emot oss precis som vi är.

Vi måste kämpa för en kyrka som vågar utmana de sociologiska krafter som privatiserar tron. I denna kamp behövs alla kroppens lemmar! Den kristna tron är inte ett ”individuellt projekt”. För hur ska tron kunna bevaras, växa och utvecklas om den inte får delas, praktiseras, stötas, blötas och ifrågasättas i gemenskap med andra kristna?

Det är dags att ”vårstäda” klädkammaren där hemma och plocka fram den kristna livsdräkten. Genom att ikläda oss den kommer det inte dröja länge tills vi, precis som Kung David, får utropa: ”vad det är gott och ljuvligt att bröder (läs: syskon) är tillsammans” (Ps 133:1).

Robert Wirehag, pastor Uppsala pingst

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

0 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Lilla Erstagården