Roland Poirier Martinsson: Isolera SD och V

Dagens svåra parlamentariska läge kan lösas om socialdemokraterna och moderaterna ärar sitt historiska arv: Att hålla rent såväl vänsterut som högerut, skriver Roland Poirier Martinsson.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Sverige är ett rejält land. Vid flera tillfällen under de senaste hundra åren har Sveriges demokrati varit satt under tryck, till och med hotats, men varje gång har de etablerade partierna tagit ansvar för statsskicket. Vi klarade av polariserande strider om kungahusets politiska makt och rösträttens införande. Vi höll ihop genom två världskrig. Genomgående har vi sett hur Socialdemokraterna hållit kommunisterna borta medan högerpartier stått som garant mot fascistiska rörelsers framväxt.

Dagens regeringskris kan avväpnas om de klassiska maktpartierna bevarar det arvet.

Kan man då jämställa V med SD? Partier är i hög grad sin historia. Man finner partiers historia när man ser vilka radikaler som tillåts på valsedlar, studerar vad som sker i kommunerna, om man är lyhörd för toner och formuleringar, om man undersöker tendenser bland aktiva gräsrötter, om man läser ungdomsförbundens motioner, om man är medveten om vilka internationella sympatier och kontakter partierna uppbär. Vid dessa tester är det uppenbart att varken SD eller V är demokratiskt pålitliga.

Är Åkesson eller Sjöstedt potentiella diktatorer? Givetvis inte, men sådan är inte dynamiken inom ytterkantspartier. Skulle de ges reell makt – gör tankeexperimentet att något av partierna fick egen majoritet – vore de första offren just Åkesson och Sjöstedt. När partiernas radikaler blivit besvikna över att makten inte på kort tid växlats in i hårda bud för etnisk homogenitet eller det klasslösa samhället, där minoriteter eller borgarna får vad de förtjänar, då skulle vreden vändas mot vad som uppfattas som de egna svaga ledarna. Partierna skulle på kort tid radikaliseras och första åtgärden vara att byta ut ledarskiktet. Vi har sett den sortens maktstrider inom båda dessa partier vid flera tillfällen och de ligger latenta i dag. Vi har sett dem i spåren av revolutioner och många gånger i andra länder. Om S eller Alliansen på allvar gör sig beroende av det ena respektive det andra ytterkantspartiet kommer de senare snart att göra sina radikala element besvikna. Vad som sker då vet vi inte, men det kommer på ena eller andra sättet att ytterligare destabilisera mittfältet.

På kort sikt kan S på något sätt ta makten med hjälp av ett starkt V, eller M ta makten med hjälpt av ett starkt SD. På lång sikt skulle den svenska demokratin eroderas med potentiellt mycket obehagliga konsekvenser. För vad skulle ske om SD eller V släpptes in i regeringsvärmen, konkret eller som inflytelserika förhandlingspartners? Snart skulle nya partier växa fram på samma sätt som SD och V, men längre ut till höger och längre ut till vänster. Polariseringen skulle närma sig bristningsgränsen. Några mandatperioder in i framtiden kan det vara SD och V som lovar att inte samarbeta med extremister inom partier som växer sig allt starkare. I dag är därför – paradoxalt – V och SD i form av oppositionspartier garanter mot något ännu mera radikalt.

S och M måste tänka långsiktigt. Det är för landets väl underordnat om det slutar med en Alliansregering som regerar med hjälp av ett välvilligt inställt S och ingår tillfälliga överenskommelser med MP eller en S+C+L+MP-regering eller den osannolika konstellationen S+M, Och C. Det kommer att fungera. Svekdebatter kommer att uppstå. Det är ett billigt pris för att neutralisera det av nazismen befläckade SD och det av kommunismen befläckade V. Det parlamentariska läget är extraordinärt. Förnuftiga väljare kommer att inse att det som sades inför valet har satts ur spel av valresultatet. Och ytterkantspartierna i opposition kommer fortsatt stänga dörren åt höger och vänster för de mer extrema ytterkantspartier som annars skulle hota.

Skulle Socialdemokraterna ge stöd åt en Alliansregering har man gjort en stor uppoffring, men skapar sig möjligheten att samla ihop ett parti som håller på att smulas sönder. Om man tar regeringsmakten med det gamla kommunistpartiets stöd kommer årets valresultat att om fyra år ses som en triumf.

Om något eller några Allianspartier lämnar det borgerliga samarbetet för att stödja en S-regering villkorat av att V inte ges inflytande har man gjort en stor uppoffring, men de partier som lämnas utanför kan på samma sätt ägna mandatperioden åt att utveckla sin politik och förmodligen gå stärkta till val om fyra år. Det finns heller inget som hindrar de fyra borgerliga partierna att ändå lägga fram en gemensam valplattform inför 2022.

Låt därför regeringsförhandlingarna utgå från att V och SD placeras där de hör hemma, utanför politikens verkställande kraftfält. Låt inget av ytterkantspartierna påverka budgetförhandlingar eller i något sammanhang förhandla med de statsbärande partierna.

Ge det löftet, Kristersson. Ge det löftet, Löfven. Då är möjligheterna goda att landet får en stark regering och på lång sikt garanteras den mittfältspolitik som gjort Sverige starkt och stabilt.

Att vinna kortsiktiga fördelar inför höstens regeringsbildning kommer att ske till priset av Sveriges sekellånga, framgångsrika, politiska tradition och kan komma att styra in landet i en riktning med oförutsägbara och svårartade konsekvenser.

Roland Poirier Martinsson, författare och filiosof

Texten har tidigare varit publicerad i längre form på Roland Poirier Martinssons Facebookssida

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.