Så stöder vi kristna i arabvärlden

Kristna i Mellanöstern lever under trånga och svåra förhållanden. Den arabiska våren har snarast ökat deras oro inför framtiden. Kyrkan i väst måste visa solidaritet med sina trossyskon i denna del av världen.

Tala klarspråk om kristna i Mellanöstern, löd rubriken på en debattartikel av riksdagsledamoten Fredrik Malm (FP) tidigare i höst i Kyrkans Tidning. Där pekar han bland annat på det faktum, att varannan kristen lämnat Irak sedan 2003 som en följd av sekterism och terrorism. Han berör också den aktuella utvecklingen i Egypten, där islamister och salafister fick sex av tio röster i parlamentsvalet, och han varnar för det katastrof som kan drabba kristna i Syrien om utvecklingen där går snett.

Om inte denna utveckling hejdas riskerar den kristna närvaron i Mellanöstern att ytterligare reduceras kraftigt de kommande åren, skriver Malm. Det handlar inte bara om individer utan om en gammal civilisation som dras upp med rötterna, menar han.

Överdriver Folkpartiets utrikespolitiske talesman? Nej, dessvärre inte.

Förhoppningarna om en utveckling mot demokrati och mänskliga rättigheter växte sig starka när de första tecknen på en arabisk vår visade sig i Tunisien i december 2010. Sedan dess har dock kalla frostnätter nupit hårt i spirande framtidstro och bromsat utvecklingen mot öppenhet och demokrati.

Visst gick denna befrielserörelse vidare till flera länder i en region där diktaturer varit mer regel än undantag. Men den visade sig snart vara sammansatt av många element, av vilka långtifrån alla styrdes av längtan efter mer öppenhet, mer frihet (inklusive religionsfrihet), mer demokrati. Där fanns också agendor där islamistiskt världsherravälde låg i topp och demokratin inte ens diskuteras.

Skiftet från diktatur till ett demokratiskt system tar tid. Lång tid. Och visst, en del av de hoppfulla tongångar som hördes i den arabiska vårens början var naivt överoptimistiska. Ändå måste det sägas att den oro som redan hårt trängda kristna i regionen känner inför framtiden måste tas på stort allvar. Är man förföljd och förtryckt är det en klen tröst att det kanske blir bättre om 10-15 år. Kanske, men långt ifrån säkert.

Resultatet är att vi successivt tömmer Mellanöstern på kristna. På några år har antalet kristna enligt uppgift halverats. När man pratar med människor i regionen så talar i dag även de mest inbitna patrioter och kristna om att deras högsta önskan är att få emigrera.

Den svenska missionsradion Ibra Media, en gång startad av pingströrelsens nestor Lewi Pethrus, har fokus på att nå de onådda med evangelium. Den profilen ska vi behålla. Men det är intressant att notera, att de program som produceras och sänds av Ibra Medias partner på många håll spelar rollen av de förföljda kristnas kyrka. Vi får hela tiden respons från lyssnare och läsare och tittare som säger just detta. De har ingen fysisk kyrka att besöka. De har ingen pastor och själavårdare som kan besöka dem. Men de får undervisning i Guds ord via medierna, och de kan växa i sitt lärjungaskap och själva börja kommunicera evangeliet på de sätt som är möjligt. De tar kontakt med den radiostation som sänder programmen, och de blir indragna i ett nätverk där gemenskapen i Kristus ger hopp och framtidstro mitt i en situation av förtryck och förföljelse.

Låt oss be för dessa våra kristna syskon, som just nu bara kan drömma om den frihet vi har att samlas i kyrkor och verka utan restriktioner. Och låt oss bruka de redskap som når de onådda med evangelium, men som också uppbygger Guds församling och ger den frimodighet och växtkraft.

Vi kan, om vi vill, stödja Kristi kyrka i arabvärlden och på andra håll, där Jesustron inte är den lätta vägen, men väl den rätta vägen.

Vi får inte svika våra systrar och bröder.