Säg adjö till förmyndarskolan

Glädjande för de flesta svenskar, sen längesen här boende eller nyanlända, aviserade skolminister Jan Björklund i slutet av 2013 en välkommen förändring i skollagen; att det lagom till julen 2014 ska bli tillåtet med vissa konfessionella inslag i skolan.

Vi menar att detta är ett steg i rätt riktning, mot en mer pluralistisk skola. Vi hoppas att även på sikt bli av med den teoretiska och otidsenliga konstruktionen konfessionell – icke konfessionell.

Begreppet konfessionell har till exempel aldrig definierats i skollagen. Flera remissinstanser uppmärksammade detta inför beslutet om den nya lagen, men regeringen ansåg att någon definition inte behövdes. Diskussionerna och våndan kring skolavslutningarna visar att det nog hade varit till fördel att utgå från en klar definition.

Det är i själva verket utomordentligt svårt att skilja ut vad som är konfessionella inslag, speciellt i fråga om traditioner som hör till vårt kulturarv. I många fall uppfattar olika individer samma inslag på olika sätt, beroende på personlig tro och livssyn.

I Sverige har vi från slutet av 1950-talet utsett den inskränkt svenska sekulära humanismen till någon slags åsikts­polis och i skolan ofta relaterat till den som till den objektiva sanningen. Denna är dock också en konfession, på samma villkor som andra trosläror och det håller inte längre måttet att i vårt nya och mångkulturella samhälle ha denna måttstock. Naturligtvis håller det inte heller måttet att hoppa tillbaka till tiden innan, då den inhemska kristna bekännelsen var normen i skolan för hur man skulle tolka tillvaron.

Utmaningen och hemläxan för svensk skola är att ta steget från en förmyndarskola oavsett förtecknen till en representativ pluralistisk skola – baserad i sin kulturhistoriska kontext "kristen tro och västerländsk humanism". Att göra så är egentligen att fullt ut ta konsekvensen av det som Läroplanskommittén (1991–1993) öppnade upp för när värdegrundsbegreppet infördes i den svenska skolan – något som också kvarstår i den nya läroplanen Lgr-11.

Man slog fast att den svenska skolan vilar på värden som inte är förhandlingsbara och som inte behöver motiveras utifrån sin nytta eller funktion: ”Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla.”

Men detta är teser och inte vetenskapligt grundade slutsatser, utan moraliska ställnings­taganden och trossatser.

Vi vill rent av påstå att en icke-konfessionell skola aldrig funnits, inte i någon kultur. I själva verket har skolan alltid vilat på en stark religiös eller filosofisk övertygelse. Varje tid ser dock sin övertygelse som så självklar att vi inte inser att det är just en övertygelse, en tro. Diskussionen om konfessionella inslag visar att den svenska skolan och det svenska samhället inte är så accepterande som vi kanske vill tro. Liksom i den fram till 1958 statskyrko­anknutna folkskolan, tillåts bara den konfession som staten före­träder. Allt som går utöver detta är tydligen påverkan som barnen helst ska skyddas från. Detta är ett fattigt och försvagat samhälle!

Vi menar att det i stället måste gå att hitta en väg för skolan där religiösa uttryck och förklaringsmodeller behandlas som något naturligt, där eleverna på ett sakligt och allsidigt sätt får del av också sitt kulturarv och där detta sker med respekt för varje individ. Vi anser att det nu är hög tid att alla skolor borde börja beskrivas och inspekteras enbart utifrån grundbegreppen saklighet och allsidighet som är reella och mätbara begrepp.

På sikt kan inte Skollagen och därmed svensk skola fortsätta att ställa sig över Europa­konventionen, som ska reglera svensk lag, utan måste definiera ordet konfessionell på ett numera europeiskt vedertaget sätt, nämligen att det handlar om livsåskådningsfrågor i ett bredare perspektiv. I Europakonventionen fastslås medborgarnas rätt till en utbildning och undervisning för sina barn som överensstämmer med föräldrarnas filosofiska och trosmässiga övertygelse. Detta måste, förutom att till exempel kristna skolor har en lagstadgad rätt att finnas, viktas in i hela skolsystemet på ett mycket tydligare sätt än tidigare.

Vi ser positivt på att skol­ministern nu har visat förståelse för att kulturarvet i både teori och praktik, omsatt i nuet, formar framtiden.

Bo Nyberg, Lars Brandström och Sven Magnusson, Kristna friskolerådet