Samvetet måste få utmana lagen

Från yngre dagar kan jag mycket väl erinra mig hur unga män – då hade Sverige allmän värnplikt – sökte "vapenfri tjänst". Själv gjorde jag, som det hette, värnplikten, men jag respekterade verkligen till fullo de trosfränder och pacifister som för sina samvetens skull – "samvets­ömma" – vägrade vapen.

Det hette då i lagen att ”ingen får någons samvete tvinga eller tvinga låta”. Det var inte alltid lätt eller ens möjligt att övertyga myndigheten om djupet i samvetsnöden. Åtskilliga kan vittna om månader bakom galler, för att man inte uppfattades tillräckligt trovärdig eller hade acceptabla skäl.

Det bör kanske i sammanhanget nämnas att det inte enbart var utifrån religiös eller pacifistisk uppfattning, det kunde rent av vara ovilja att försvara vårt samhällsskick, som ungdomar sökte vapenfri tjänst.

På sistone har många åsikter om en samvetsklausul avhandlats i medier. Debatten har, enligt min uppfattning, varit sällsamt ensidig. Det måtte vara något nytt i en demokrati att individers samvete under alla omständigheter ska inordnas under ett lands lagstiftning. Det kan inte vara okänt för någon att ett lands lagar i sig inte är en garanti för att högsta etiska normer gäller – respekt för varje individs integritet, fri- och rättigheter.

Det duger heller inte att individen som ett absolut försvarsargument för sitt handlande åberopar att man enbart följt lag, order, praxis eller vad det nu kan vara. Varje individ har själv ett ofrånkomligt moraliskt ansvar!

Enligt min uppfattning innebär en samvetsklausul att staten/lagstiftaren tar sitt ansvar, men att individen själv också har ett etiskt ansvar som inte får svikas.

I vårt land kan, tydligtvis, inte en sansad och ömsesidigt lyhörd etisk debatt föras. Nåde den som hyser inopportuna åsikter eller som dristar sig att problematisera etiska spörsmål. Svart eller vitt ska det vara!

Fundamentalisterna finns så att säga på båda sidor. En del tiger av något slags självbevarelsedrift, andra, utan att blinka, menar och tycker att om människor i andra delar av Europa och världen hyser åsikter och ståndpunkter, som inte överensstämmer med våra svenska, så har man hamnat helt vilse.

I ett webbsänt debatt­program, sänt relativt nyligen, upprepades det med förbluffande ihärdighet att "lagen säger", "lagstiftningen säger entydigt", och därmed ansåg debattörer att alla motargument var värdelösa och totalt ointressanta.

Ugandas och andra staters lagar säger att homosexuella ska straffas. Fasansfullt! Åtskilliga staters lagar leder till att kvinnor piskas. Fasansfullt! Många länders lagstiftning anser att barnaga och dödsstraff är självklart. Fasansfullt!

Att enbart försvara sina argument med vad lagen säger kan faktiskt vara omänskligt.

Det är lätt att förstå att många som förespråkar en samvetsklausul är måna om att berätta vad Europarådet står för, och att 40 länder håller sig med en sådan klausul. Men detta är faktiskt inte ett hållfast argument. Det finns betydligt fler länder som har dödsstraff, och det är under alla förhållanden vedervärdigt.

Finns det inte anledning att fundera över vart ett samhälle kan ta vägen om individens ansvar alltid överskuggas eller rent av ersätts av lagstiftarna?

Jo, men nu handlade – i den här omgången – faktiskt debatten om samvetsklausul i samband med ”fri abort”. Jag vet det. Själv har jag varit med om att lotsa ett av riksdagens politiska partier fram till ståndpunkten att det ytterst måste vara kvinnan som själv beslutar om en abort.

Och det har jag faktiskt kommit fram till oberoende av vad lagen säger.

Att ensidigt använda uttrycket att "kvinnan ska bestämma över sin egen kropp" och att samtidigt veta och acceptera att kvinnan inte längre får bestämma över sin egen kropp, efter vecka 18 eller vecka 24, måste väl ändå någon ha rätt att erinra om?

Att göra talet om samvetsklausul enbart till ett slagträ i en abortdebatt är en orimlig förenkling. Även om det är den frågan som fått debatten att blossa upp nu.

Alf Svensson