Samvetsfrihet behövs för patientsäkerheten

Kärnan i ett fackförbunds identitet är att verka för medlemmarnas bästa. Förbundet ska måna om sina medlemmars rättigheter och goda arbetsvillkor. Vårdförbundet, ett av Sveriges största fackförbund, skriver på sin hemsida att de arbetar för en vård där individen (patienten) står i centrum, en säker och trygg vårdmiljö där deras medlemmar tillåts att göra vad de är bra på.

Ändå verkar Vårdförbundet numera aktivt för att begränsa sina medlemmars rättigheter, konkret handlar det om samvetsfrihet för barnmorskor som inte vill medverka vid aborter.

Fallet med barnmorskan E­llinor Grimmark, som nekades jobb eftersom hon inte ville medverka vid aborter, har aktualiserat frågan om samvetsfrihet.

Vårdförbundet menar att samvetsfrihet skulle leda till en inskränkning av aborträtten e­ftersom barnmorskor då får rätt att neka till att utföra aborter. Men det stora problemet i sjukvården är inte brist på personal som är villiga och kunniga att utföra aborter, utan enligt Socialstyrelsen råder det stor brist på barnmorskor överlag.

I ett inslag på SVT:s regionala nyheter Jönköping den 18/9 berättade barnmorskor på regionsjukhuset Ryhov Jönköping om deras ansträngda arbets­situation. Enligt reportaget dras barnmorskorna med en ohållbar underbemanning med stress som följd. Barnmorskorna upplever att de inte har tillräckligt med tid som de behöver ge varje kvinna.

Genom att införa samvetsfrihet kan Ellinor Grimmark och andra barnmorskor som i dag nekas arbete få jobba med till exempel förlossningsvård och på BB. Med ökat antal barnmorskor ökar vi kvaliteten på förlossningsvården och tillförsäkrar en god förlossnings­upplevelse, stärker patientsäkerheten och förebygger eventuella förlossningsskador.

Det skulle också innebära att barnmorskorna, som inte åberopar samvetsfrihet, kan fortsätta att utföra aborter, utan att förlänga eventuella abort­köer. Sverige behöver alltså i­nföra samvetsfrihet för att öka p­atientsäkerheten och skapa en bättre arbetsmiljö för barnmorskorna.

Arbetsgivare och patienter har sina egna intresseföreträdare. Vårdförbundet är den enda aktören som kan sätta sjuksköterskors, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskors och barnmorskors intressen i centrum och måste därför se det som sin huvuduppgift att verka för sina medlemmar.

Tyvärr har Vårdförbundet på central nivå frångått denna princip när man har valt att aktivt ta ställning emot samvetsfrihet i vården. Det torde vara en sällsynt händelse att ett fackförbund engagerar sig för att begränsa medlemmarnas rättigheter.

Frågan om samvetsfrihet gäller i dag konkret medverkan vid aborter. Imorgon kan den mycket väl gälla aktiv dödshjälp. Oavsett vad man tycker om dessa företeelser är det märkligt att Vårdförbundet inte ger stöd åt de medlemmar som upplever en genuin samvetskonflikt i dessa situationer. Det underliggande argumentet för Vårdförbundets syn är att rätten till fri abort inte får inskränkas.

Vårt grannland Norge visar emellertid att samvets­frihet inte alls inskränker möjlig­heten till fri abort. Ändå gör sig Vårdförbundet till företrädare för ett intresse man inte ansvarar för. Den som vill hävda rätten till fri abort har otaliga möjligheter att göra detta. De kolleger som önskar samvetsfrihet i sin yrkesroll överges däremot av Vårdförbundet.

Jag kan inte fortsätta vara medlem i ett sådant fackförbund utan har efter femton år som medlem i Vårdförbundet, varav sex år som förtroendevald, lämnat organisationen.

Åsa-Karin Brunninge, sjuksköterskan och representant för Ja till Livet