Se upp för ålderismen

Det är ju där, mitt i livet, som vi möts, Elin och Berit. Mitt i livet, en har fyllt 39 år och en har fyllt 76 år. Båda är vi mitt i livet, ingen av oss är i periferin. Livet har vi ju runt omkring oss så länge vi lever. Det är vår centrala utgångspunkt när vi talar med varandra om människan och åldern.

Meningen med livet är att leva. Att leva är att åldras. Jag lever, alltså åldras jag. Medan tiden och levandet pågår skapar vi vår livsmening allt utifrån den ålder där vi just då befinner oss. Åldrandet pågår ständigt. Det börjar i konceptionen, i själva tillblivelsen. Från det glimrande ögonblick då vi vävs samman i moderlivet pågår åldrandet. Det är helt naturligt.

Ålder är ett mått på hur länge vi levt. Ålder berättar också om vilken generation vi ingår i, och om vilka tider och samhällen vi levt våra liv i. Varje ålder har sin tid och i varje fas ryms alltmer av personlig utveckling och mognad. Livet är både starkt och skört. I alla åldrar kan det inträffa att vi blir sjuka. I alla åldrar kan det inträffa att döden kommer på besök.

Ålder är också en form av komparation. Vi kan jämföra oss med dem som är yngre eller äldre än vad vi själva är. Ibland är jag yngst och ibland är jag äldst. Inte många, kanske ingen, förmår veta hur det är att vara äldre än vad man är just nu. Man kan ha föreställningar om det, men det går inte att veta. Det som är säkert och sant är att vi åldras individuellt. Vår individualitet ökar ju äldre vi blir. Vi blir alltmer olika varandra och mer och mer lika oss själva.

Ändå finns det många yngre som anser sig veta hur äldre människor är. I vår samtid tycks finnas en tendens att jämställa åldrande och äldre med epitetet "pensionär". Pension är, precis som lön, ett ekonomiskt begrepp, som inte på något sätt kan beskriva vad en människa i en viss ålder är till sin förmåga, karaktär eller personlighet.

Dessvärre omges äldre människor ofta av negativa attityder, något som kommer ur fördomar och stereotypa föreställningar omkring människans naturliga åldrande. Vad detta faktiskt handlar om är ”ålderism”. Den syns och hörs i människors språkbruk, och den syns och hörs i mediernas rapportering. Oftast klumpas människor ihop och ges en gemensam beskrivning i en nedsättande värdering, till och med i förlöjligande ordalag i vissa sammanhang. Då kan det vara bra att komma ihåg att åldersdiskriminering har ett eget utrymme i svensk lag.

Vår erfarenhet av att leda samtalscirklar på temat "Jag åldras, alltså lever jag" har förstärkt uppfattningen att människan fortsätter att vara sitt jag, inifrån sig själv, också efter fyllda 65 år, eller i vilken ålder man avslutar sitt förvärvsarbete. Människan fortsätter givetvis att utvecklas också efter avslutat arbetsliv, även om det kan bli nog så svårt att orientera sig i en ny livsfas. Det tycks som om vi förväntas ingå i ett kollektiv av förutbestämda mönster där det är svårt att som individ känna igen sig.

I kombination med en ständigt pågående samhällsförändring kan detta vara en bidragande orsak till att psykisk ohälsa drabbar alltfler.

Det finns pedagogiska redskap som kan bidra till goda samtal omkring livets naturliga åldrande. "Seniorsamtal", som finns inom Studieförbundet Bilda, är ett sådant. I en mindre grupp sker förtroendefulla samtal omkring livet i dag med de olika erfarenheter som delges ur olika perspektiv. Det kan handla om hur det är att avsluta sitt arbetsliv, med förlusten av de nätverk som fanns där. Kanske finns också erfarenheten av att bli ensam, för att vänner flyttar eller livskamraten avlider. Andra livsförändringar kan handla om nödvändigheten av att flytta, kanske för att kroppsliga förändringar kräver det, eller för att ekonomin avgör det. Att få sätta ord på det som känns blir en hjälp till nytänkande. Delad förtvivlan är redan förväntan. Livslust och livsglädje är två viktiga begrepp som blir en avslutande del i detta Seniorsamtal.

Visst behöver vi samtala omkring detta med människan, åldern och åldrandet! Vi behöver göra det i många olika rum, givetvis också i församlingens rum. För även där kan det finnas ålderism. Var om inte i kyrkans olika rum skulle alla åldrars människovärde värnas och vårdas? Det behövs mötesplatser som ger utrymme för samtal omkring människan och åldern.

Elin Kullingsjö, Studieförbundet Bilda Svealand

Berit Carlström, Studieförbundet Bilda Svealand