Debatt

Sekulariseringens huvudverktyg

Vetenskapen har gett sig in på religionens domäne­r, vetenskapsmannen ersatt sockenprästen. Det skriver Ola Hössjer, professor i matematisk statistik.

Sverige är på många sätt fantastiskt. När vi ser vad som sker över världen ökar tacksamheten för att vi har demokratiska rättig­heter, inte minst religionsfrihet. Samtidigt är vårt land ett av världens mest sekulariserade, åtminstone på ytan. Det är bland annat resultatet av en process som påbörjades redan under Upplysningen, då Voltaire och flera andra filosofer reagerade mot befintliga maktstrukture­r. Utvecklingen mot en ensidig förnuftstro tog fart, med universiteten som ledande aktörer. På senare tid har nyateismen och humanismen fört stafettpinnen vidare med en tidvis aggressiv religionskritik och hyllande av det mänskliga förnuftet. Och eftersom människan alltid har sökt efter auktoriteter, har resultatet blivit att vetenskapsmannen alltmer ersatt sockenprästen.

Denna sekularisering är märkbar i hela västvärlden men har gått ovanligt långt i Sverige. Utgångspunkten har varit att förpassa vetenskap och r­eligion till olika sfärer, eftersom vetenskapen svarar på frågan hur världen fungerar och religionen på en annan fråga – varför. Det har lett till en ideologi som i dag är helt förhärskande inom universitetsvärlden, och som innebär att även hur-frågan bara får besvaras med n­aturliga förklaringar.

Detta kallas ”metodologisk naturalism”, och innebär i praktiken att vetenskapsmannen måste sätta på sig ateistiska glasögon för att tolka sina data, medan övernaturliga ingripanden från en designer är diskvalificerade från start.

Den metodologiska naturalismen fungerar utmärkt för de flesta typer av vetenskap, som när vi undersöker Östersjöns ekosystem, hur läkemedel tas upp i kroppen, hur Googles sökverktyg fungerar rent matematiskt, eller hur svenska dialekter påverkas av globalisering. En troende kan här liksom ateisten eller agnostikern nöja sig med naturliga förklaringar, även om han eller hon tror att Gud ytters­t ligger bakom regelbunden­het och naturlagar.

Den som satt sig in i veten­skaps­filosofi vet dock att all v­etenskap innefattar olika tros­antaganden, och att den meto­dologiska naturalismen i själva verket representerar en naiv och onödigt inskränkt syn på vetenskap. Det blir extra tydligt kring frågor om universums och livets uppkomst och utveckling. Med en sluten världsbild, där en personlig agent inte tillåts gripa in, blir man helt enkelt tvungen att hävda att allting uppstod av sig själv. Vetenskapsmannen har därmed gjort sig till prästen som inte bara besvarat hur-frågan, utan även klargjort att varför-frågan är meningslös, eftersom vi enbart är farkoster för våra gener.

Likt gökungen har vetenskapen gett sig in på religionens domäner, petat ut den ur boet, underförstående att religion handlar mer om psykiskt välbefinnande än om sanning.

Men ironiskt nog leder den vetenskapliga forskningen i sig själv till att den naturalistiska världsbilden alltmer krackelerar. För ju mer vi studerar vår omvärld, desto mer ser vi hur sinnrik och genomtänkt den är, där varje mänsklig cell är en stad av aktivitet, och där alltmer av vårt DNA upptäcks ha funktion. Det uppstår då en krock mellan observerade fakta och det paradigm som forskaren arbetar inom.

Det stora problemet är att det som lärs ut på universitet och högskolor formar det som lärs ut i skolorna. Den vetenskap våra barn får ta del av har silats g­enom det ateistiska durkslaget. Det leder i sin tur till att många ungdomar antingen förlorar sin kristna tro eller aldrig över­väger att pröva den.

Tragiskt nog är våra barn offer för ett cirkelresonemang, där ett synsätt med endast naturliga förklaringar lärs ut just för att man utgått från sådana antaganden. Eftersom få har ork eller lust att skaffa sig tillräcklig kunskap för att ifrågasätta det rådande paradigmet, eller av befogad rädsla att förlora statliga bidrag, riskerar detta att i allt högre grad influera teologiska utbildningar och där­igenom även församlingar.

Följden blir i så fall att tilltron till Bibeln minskar, inte på grund av fakta, utan på grund av tankemönster som reducerar Gud och inte tillåter Honom att helt ut tala, hela, utföra kraftgärningar och skapa från intet genom sitt Ord.

Detta sätt att förklä sig i förnuftets skepnad har ofta visat sig vara ett effektivare sekulariseringsverktyg än rent förtryck. Vid ingången till Uppsala universitets aula står det berömda citatet: "Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större". Undertecknad har en from förhoppning att veten­skapen i vårt land ska ha som yttersta mål att söka sanningen inom alla områden. Sanningen har nämligen en fantastisk förmåga att försvara sig själv, om vi bara tillåter den att göra det.

Ola Hössjer, fellow vid Claphaminstitutet

Fler artiklar för dig