Sexualitet som tar Guds plats

Talespersonerna för Öppna kristdemokrater, Anne-Sophie Sri Wong och Maria Hansson Nielsen, listar några anledningar till att det enligt deras förmenande är rätt av KD-ledaren Ebba Busch Thor att gå i Prideparaden (Dagen 5 juli) . Som exempel på "gemensamma utgångspunkter" mellan KD och HBTQ-rörelsen nämner de den gyllene regeln och respekten för alla människors lika värde.

Jag är, som så ofta i den här debatten, tveksam till det sättet att resonera. Det är väldigt ofta som HBTQ-rörelsen använder begreppet "alla människors lika värde" som tillhygge mot dem som, likt mig, inte tycker att Ebba Busch Thor valt rätt. I praktiken handlar det därför inte i första hand om ett aktivt val, att visa sitt stöd för en behjärtansvärd sak, utan om att det är snudd på politiskt omöjligt i Sverige i dag att inte gå med paraden.

Queer-kulturen har blivit så folklig att man nästan kan tala om den som ett slags norm. Tänk till exempel på hur sorgfälligt Skolverket signalerar till skolor och förskolor att det i det demokratiska uppdraget numera ingår att ifrågasätta och problematisera "heteronormen". Dagisfröknar blir uppmanade att tona ner mamma-pappa-barnlekar till förmån för mamma-mamma-barnlekar. Lågstadieelever får fylla i enkäter som ska säkerställa att de pojkar som vill klä sig i flickkläder inte ska bli "diskriminerade". Bibliotekens ungdomshyllor fylls av litteratur om pojkar som vill vara flickor och tvärtom, samt om dem som överhuvudtaget vill slippa att könskategoriseras. Artister leker med könsroller och på kultursidorna är sexualiteten en ständigt närvarande dimension i all rapportering. Normkritiken har blivit norm.

Ja, det är svårt att inte dra slutsatsen att frågor om sexualitet och identitet fyller en i det närmaste religiös funktion i dag. Och det är kanske min främsta invändning mot Prideparadens obligatorium. Den hyllar sexualiteten som det djupaste inom människan, det sannaste, det som aldrig får ifrågasättas eller tryckas ner. Den ger sexualiteten den roll som endast borde tillkomma Gud.

En annan fråga att ställa är: Vad är det de politiker, eller för den delen biskopar, stöder som går med i paraden? Är det så enkelt att de filantropiskt visar sitt stöd för "alla människors lika värde"? Måste de inte fundera över huruvida de inte därmed också, indirekt, bejakar annat som florerar inom HBTQ- rörelsen. Polyamori och sadomasochism, till exempel?

Nej, jag tror det är av högsta vikt att värna privilegiet att slippa trivialisera svåra frågor. Det måste vara okej att avstå från medverkan i Pridefestivalen, utan att behöva höra att man därmed förnekar människovärdet. Det måste vara möjligt att värna detta människovärde utan att legitimera de strömningar i tiden som sätter sexualiteten på Guds plats.

präst, bibellärare och kristdemokrat