Siewert Öholm: Varför är det så tyst från frikyrkorna?

Denna artikel är från november 2001. Den har nyligen fått ny spridning tack vare delning i sociala medier.

Är det krisläge för frikyrkan i Sverige? Svaret kan inte bli entydigt ja, eller nej. Ser man på delar av frikyrkligheten är medlemstalet inte så uppmuntrande. De traditionellt stora, som Svenska Missionsförbundet och Svenska Baptistsamfundet, har ett betydande medlemstapp. Någonting tyder på att de gamla folkrörelserna med rötter i 1800-talet har stora svårigheter att pånyttfödas till vitala samfund i tiden.

Men samtidigt finns andra tecken. I det tysta pågår en intensiv verksamhet. Fortfarande har sången och musiken attraktionskraft, om det är i i Arvika eller Stockholm, Örebro eller Jönköping. Det är tätt mellan fullsatta konserter och sånggudstjänster. Samtidigt pågår RIA-verksamhet och ungdomsarbete målmedvetet, men i tysthet.Medlemstappet är betydligt mindre, för att inte säga inget alls, i vissa av de mera ”evangelikala” samfunden, som Nybygget och delar av Pingströrelsen. Men gemensamt är att frikyrkan i gemen vare sig hörs eller syns särskilt ofta i den offentliga debatten. Normen för det nya massmediala samhället innebär att den som inte syns, inte heller finns.

Frikyrkans osynlighet uppmärksammades i P1- programmet "Människor och tro" i veckan. "Varför hörs det så lite från frikyrkorna?" var rubriken. Programmet byggdes upp kring reportage från vad man kallade det gamla bibelbältet i Närke.

Utmärkt av redaktionen att ställa frågan. Kanske är det ett tecken i tiden att den tas upp, även om medialogiken är märklig: Först håller de flesta medier knäpptyst om religion i allmänhet och frikyrka i synnerhet, och sen ställer samma medier frågan varför det är så tyst från frikyrkorna.Problemet är ju bland annat just detta. Media tar fram frikyrkligheten när man behöver någon att ställa i skamvrån. När såg vi frikyrkliga debattörer som något naturligt i tv:s morronsoffor eller på tidningarnas debattsidor? När var frikyrkorna intressanta i andra frågor än homosex, onani eller extrema privatmoralfrågor?

Debattörerna finns och artiklarna är skrivna, men de passar inte i redaktionernas och redaktörernas snäva analyser. Medias behandling av den frikyrkliga folkrörelsen har bidragit till att många förlorat sitt självförtroende i det offentliga samtalet. I stället satsar man på vardagsarbete i det tysta.8 000 kristna ungdomar i Globen eller en fylld Filadelfiakyrka i Stockholm flera söndagskvällar i rad är ointressanta nyheter både för ungdomredaktioner, religionsredaktioner och kulturredaktioner. För dem finns oftast inte ens begreppet frikyrkliga, möjligen frimicklare, men nästan alltid i en fördomfull betraktelse.Det är ingen lösning att skylla på journalisterna. Gör något radikalt själv, frikyrklighet i Sverige! Analysera läget internt. Inbjud till utbildningsseminarier för journalister. Återta det personliga samhällsengagemanget över partigränserna. Träna det religiösa självförtroendet.Det finns ett stort sug efter tro och engagemang i samhället.