Debatt

Sigfrid Deminger: Inte proffs men särskilt kallad

Enskilda människor kan ledas in i särskilda uppgifter som de är lämpliga för, har utrustats för och kallats till. Det skriver Sigfrid Deminger i en replik om bland annat läsningen av bibeltexter i gudstjänsten.

I en sympatiskt skriven artikel, "En kyrka för professionella?", kommenterar Thomas Arvidsson (Dagen 5 juni) mitt tidigare bidrag (Dagen 2 maj) om gudstjänsten. Först gäller det läsningen av biblisk text. Låt oss då konstatera att det tillhör gudstjänstens huvudsyfte att bevara "den stora berättelsen" levande och att ständigt föra den vidare från generation till generation, oförfalskad. Utan läsning av helig text blir det ingen gudstjänst.

Vi upplever i dag den första generationen som inte känner till "den stora berättelsen". Den har därmed förlorat ett språk för tron. Texter, psalmer och sånger förblir stumma för den som inte kan tolka dem. Många inslag i vår kultur ter sig då också främmande. Detta måste mötas med läsning av och samtal om Bibelns berättelser och texter i stor skala. Där borde i dag församlingar och kyrkor ha sitt fokus.

Den som läser Bibelns texter i gudstjänsten bör också göra det privat, alltså vara en bibelläsare införstådd med Bibelns värld och därmed kunna läsa med personlig inlevelse i vad texten vill förmedla. Med andra ord vara en mogen kristen som kan framstå som en förebild. "Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått" (Rom 12:6). I den frikyrkliga gudstjänsten har textläsningen inte sällan blivit slarvig. Någon ska läsa som behöver träna sig i att uppträda. Det bar inte. Efter hand har textläsningen också upphört.

Innebörden i det allmänna prästadömet, som både Arvidsson och jag vill värna om, är för det första att var och en kan söka Gud utan medlare. Ingen präst, alla präster. För det andra innebär det att alla funktioner, tjänster och gåvor först är givna till församlingen/kyrkan som helhet. Ingen har något som inte hela kyrkan har.

Från den utgångspunkten kan emellertid enskilda människor ledas in i särskilda uppgifter som de är lämpliga för, har utrustats för och kallats till. Paradoxalt nog har man i frikyrkligheten ofta betonat den personligt upplevda kallelsen starkare och på ett mer avskiljande och anspråksfullt sätt än vad den övriga kristenheten gjort, som mer värnat om just helheten.

"Så gjorde han några till apostlar, andra till profeter, till förkunnare eller till herdar och lärare" (Ef 4: 11). Det handlar alltså om att formas av Gud för en särskild uppgift. Att vara pastor eller präst, att predika, är något som man gör med livet som insats. Hela personligheten och hela livsödet tas i anspråk. Kanske spränger då Guds närvaro den egna begränsningen? Kanske sätter utkorelsen och kyrkans bekräftelse genom ordinationen då sina spår?

Arvidsson reagerar på ordet retorik. Men förmågan att tala är också gudagiven. Historien är full av exempel ända från Herren Jesus själv till Martin Luther King och Billy Graham. Detta är väl beskrivet i till exempel Göran Häggs bok "Retorik i tiden".

Thomas Arvidsson blir orolig när jag skriver om "psalmer och sånger som över tid prövats av många människor".

Eftersom gudstjänstens uppgift är att befästa och fördjupa tron är det viktigt vad man sjunger. Därför har vi psalmböcker som bekräftats för gudstjänstbruk. De innehåller en ovärderlig skatt. Givetvis tillkommer nya bidrag i varje genration. Men halten i dessa måste också prövas.

Psalmer och sånger förenar oss med trons folk i alla tider och med generationernas andliga erfarenheter. Frikyrkligheten har knappast någon framtid om den inte förmår att på djupet knyta an till denna ström av andligt liv som den stora kristna traditionen rymmer.

Psalmen "Store Gud, ditt namn ske pris, evig är din makt och ära" är skriven av biskop Niketas från Remesina i Italien omkring år 400. Den har alltså sjungits i den Katolska kyrkan i 1600 år.

Under snart 150 år har den utgjort paradpsalm vid stora frikyrkliga högtider och sjungits stående till brusande orgel och smattrande trumpeter. Den är ett exempel på en psalm som förmedlar just gångna generationers djupa och heliga erfarenheter. Hur oklokt vore det inte att inte vårda denna ådra?

Fler artiklar för dig