Debatt

Ska staten bestämma om organdonation?

Den 28 oktober föreslog Kristdemokraterna att det borde införas ett nytt donationsregister.

Alla över 18 år skulle automatiskt antecknas i registret som organdonatorer. Om den enskilde inte vill donera måste han eller hon anmäla detta. Flera andra partier har ungefär samma syn. Förslaget uppmärksammades av Ekot och Studio Ett och ledde till några notiser i tidningarna. Tidningen Dagen (29/10) refererade till Ella Bohlin från KD:s partistyrelse som säger att de länder som har lyckats öka sina organdonationer är de som har ett donationsregister där det förutsätts att personer vill donera.

Kön för att få ett nytt organ, såsom njure, hjärta och lungor, är lång. Varje år avlider många i väntan på ett nytt organ. Svenskarna är mycket positiva till organdonation. Men tyvärr har långt ifrån alla som är positiva också anmält sig till donationsregistret.

Den av KD föreslagna modellen innebär att staten anser sig ha rätt att disponera den avlidnes kropp. Så länge jag lever äger jag själv min kropp. Men i det ögonblick jag dör äger staten den. Den enskilde kan visserligen anmäla att han eller hon inte vill vara donator. Men detta ändrar inte förslagets utgångspunkt: Det är staten som bestämmer över din kropp när du dör. Vill vi verkligen ha ett samhälle där staten ger sig själv företrädesrätt till någons kropp?

Frågan om organdonation är djupt existentiell. Den gäller vårt innersta: vad ska hända med min kropp när jag dör. Det handlar om det egentligen enda jag till fullo disponerar: min kropp. Organdonation handlar också om mitt förhållande till mina medmänniskor, till min nästa. Staten varken kan eller ska avgöra detta.

Om KD:s system skulle införas kommer jag att anmäla "utträde" ur registret. Det är jag själv som ska avgöra om mina organ – i livet, eller därefter – ska kunna lämnas till en svårt sjuk medmänniska.

Redan för åtskilliga år sedan anmälde jag mig till dagens donationsregister. Jag vill således att mina organ vid min död ska kunna hjälpa en annan människa. En organdonation efter min död skulle i så fall bli min sista gåva till en behövande medmänniska. Eftersom jag är njurdonator får jag väl anses ha visat min vilja att – så gott jag kan – hjälpa en svårt sjuk medmänniska. En organdonation ska ha sin grund i den enskildes egna, djupaste övertygelse, inte i ett statligt påbud.

Johan Appelberg, Lidingö

Fler artiklar för dig