Skörden räcker till oss alla

Sverige behöver många fler uttryck för evangelium. Såväl nya som etablerade sammanhang har allt att vinna på att välsigna varandra, skriver Emil Gillsberg.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Alice Gatenheim initierade med sin debattartikel om församlingsplantering (14/12) en viktig debatt, och det efterföljande samtalet har varit angeläget. Det finns dock nyanser och perspektiv som ännu inte kommit fram, varför jag vill bidra med mitt.

För två år sedan upplevde jag och min hustru, tillsammans med några vänner, en kallelse att plantera en ny församling i samma område där jag i nio år tjänat en etablerad församling som pastor. Processen som ledde till det steget var svår, och frågan om våra egna motiv var den allra viktigaste att reda ut.

Alla dem jag sökte råd hos, etablerade ledare såväl som dem som själva stod i församlingsplantering, gav detta enhälliga råd: Det går inte att plantera en församling utifrån missnöje eller ”kyrksurfare”, fokus måste vara på att nå dem som ännu inte tror på Jesus. Ju fler församlingsplanterare jag lärt känna, ju fler konferenser för sådana jag deltagit i, desto tydligare framträder den bilden. Undervisningen, samtalen och råden utgår alla från detta perspektiv: Nya församlingar planteras för att nå nya människor.

Jag vet inte vilka församlingsplanteringar som Gatenheim har insikt i, men min erfarenhet är att bilden hon målar upp: att nya församlingar främst planteras där det redan finns många andra, inte stämmer. Vår egen plantering har ambitionen att nå ett område med cirka 55 000 invånare, men där medlemmar i de befintliga frikyrkoförsamlingarna räknas i några hundratal.

I det nätverk av andra församlingsplanterare jag inlemmats i verkar alla i miljöer med liknande fördelning, i förorter såväl som på landsbygd. Självklart finns det redan etablerade församlingar på de flesta platserna, men andelen invånare som är medlemmar i de församlingarna överstiger ändå inte en procent. Ju större orter det gäller, desto fler befintliga församlingar finns det – men paradoxalt nog är förhållandet mellan andel troende och storlek på staden det omvända: Ju större stad, desto lägre andel troende. Befintliga församlingar förmår inte växa i samma takt som städerna.

Gatenheim skriver: ”De lärjungarna gick ut, människor kom till tro och därefter planterades församlingar på den platsen. Nyckeln verkar alltså vara att låta församlingar födas där behovet uppstår. Detta är den bibliska strategin och därför borde vi ta efter den.” Just den beskrivningen gäller varje församlingsplantering jag känner till. Någon/några drabbas av kallelsen, de leder människor till tro – och skaran växer. Ofta har de kallade flyttat till platsen, men ibland har de lämnat ett etablerat sammanhang för att ta ett steg ut i något nytt.

Det ligger i sakens natur att nya församlingar ofta växer fort, och tillväxt är attraktivt. Det kan göra att medlemmar från andra församlingar också gärna söker sig dit och de flesta församlingsplanterare jag känner uttrycker detta som en "bieffekt”, det är inte redan troende man vill nå. De är välkomna och kommer ofta med kompetens man behöver, men de kan också vara bärare av den kultur som kanske var själva anledningen till att det fanns behov av att plantera nytt. Därför är det inte heller för församlingsplanteringen helt okomplicerat att inlemma andra församlingars medlemmar. Med detta sagt: Ingen kan råda över vart män­niskor söker sig och lösningen på att människor söker sig till andra sammanhang kan inte vara att den växande attraktiva församlingen ska göra sig mindre attraktiv.

I vårt eget fall var vi måna om att gå in i det nya med så goda relationer till det förra som möjligt. De första som vi berättade vår dröm för (utanför en mycket liten krets av nära vänner) var vår förra församlings ledarskap. Vi trodde det skulle vara ett jobbigt samtal, men möttes i stället med välsignelser, kärlek och glädje.

Under de två år som gått sedan dess har vår lilla planta vuxit, främst genom att nå nya. Under samma tid har också den gamla församlingen välsignats rikt, firat fler dop än på många år och har välbesökta gudstjänster. Jag är övertygad att detta delvis beror på ledningens generösa hållning. Nya församlingar behövs, och etablerade vinner på att välsigna i stället för att rädas. Om såväl nya som gamla sammanhang har fokus på dem som ännu inte tror, ser vi att den vitnade skörden räcker till oss alla.

Svensk kristenhet behöver sluta se nya församlingar som konkurrenter om redan troende, för att i stället se dem som komplementerande för att nå så många som möjligt. Sverige behöver många fler uttryck för evangelium. Såväl nya som etablerade sammanhang har allt att vinna på att välsigna varandra.

Emil Gillsberg, predikant, bibellärare, församlingsplanterare, Hope Dalarna

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

0 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
KYRKATTACKEN I SRI LANKA
Premium
Foto: Gemunu Amarasinghe