Skrift och tradition harmonierar

Fader Piltz artikel (Dagen 3/4) om Katolska kyrkans syn på Maria, och om förhållandet mellan Skrift och Tradition, har onekligen rört om i den svenska kristenhetens gryta. Inte så få har låtit sig provoceras och replikerat med upprörda artiklar.

Som den katolska konvertit jag är, delar jag såklart i stort fader Piltz redogörelse. Är jag därmed galen, eller kan man med någon rimlighet försvara Katolska kyrkans syn? Jag vill inte härmed vara konfrontativ, men på följande vis betraktar jag som vanlig församlingsmedlem saken:

(Låt mig därför – innan mitt försvarstal – betona att jag är lekman; eventuella teologiska fel ansvarar jag därför själv för, och följande är på intet sätt ett formellt uttalande från Katolska kyrkan.)

Skriften och traditionen, Kyrkans (påstådda) ofelbarhet och synen på Maria, hänger tätt samman. De är mer sammanflätade än vad som kan tyckas, vid första ögonkastet.

Som exempelvis Christian Kastö i sin artikel (Dagen 9/4) så riktigt framhöll, var Nya testamentets texter utarbetade långt innan 300-talet. Texterna som sådana fanns otvivelaktigt långt innan (liksom vissa regionala "kanon"). De fyllde dock inte riktigt samma funktion som i dag. Dels då inte alla församlingar hade alla texter, dels då det dessutom användes texter vid sidan om dessa. Inte heller var det bestämt, hur man närmare skulle betrakta dem. Under 300-talet fastslog man dock vilka dokument som skulle utgöra kärnan och utgångspunkten i kyrkans liv (utan att därmed förklara andra texter och muntlig tradition som oviktiga).

Och vilka kriterier avgjorde vilka texter som skulle anses kanoniska, och inte? Ja, dels skulle texterna användas i de större församlingarna (alltså vara en del av kyrkans liturgiska tradition). Dels skulle de vara författade av Jesu lärjungar, eller dessas närmsta medarbetare. Slutligen skulle de vara renläriga. Och detta sista är viktigt: renläriga.

Man kunde såklart inte mäta renlärigheten gentemot de heliga texterna; det var ju just dessa eventuellt heliga texters renlärighet som skulle bedömas. Alltså fick man mäta mot något annat: Traditionen, det vill säga kyrkans heliga (delvis muntligt) förmedlade lära, bevarad av biskoparna med övriga troende. Det är samma källa skriften en gång uppstod ur; innan skriften fanns bara kyrkans förmedlade lära och berättelser om Jesu verk och ord.

Och härmed väcks en viktig fråga: Hur kan då skriften vara helig och ofelbar (vilket vi alla kristna tror), om den institution som från början författat den, och därefter ansat och sammanställt den, inte själv är helig och ofelbar? Det är en fråga om orsak och verkan; vad orsaken inte är, kan inte heller verkan vara. Bibeln har uppkommit ur och bestämts av kyrkan, och just eftersom kyrkan är ofelbar är hennes heliga skrifter ofelbara. Utan att ha det ena, är det nog svårt att få också det andra.

Så lite kort om Maria, slutligen. Jag personligen medger att det saknas tydligt bibliskt stöd för kyrkans helgonkult. Jag instämmer dock inte i att skriften talar emot en sådan kult (så länge den bedrivs renlärigt, vill säga). Men visst är ett tydligt stöd för och en uppmuntran till sådan kult något svår att vaska fram ur texterna. Givet kanons tillkomsthistoria, har jag dock svårt att se det problematiska i detta. Skriften är ju inte uttömmande, och den har uppstått ur och levt i dialog med traditionen. Att något visst inte står att finna i kanon, är därför inte ett argument för att det inte är sant. Det kan ju trots allt återfinnas inom traditionen, skriftens grund och kvalitetsintyg.

Sammanställningen av skrifterna till Skrift är ett verk av traditionen; traditionen är den mylla ur vilken skrifterna uppstod; allt väglett av den helige Andes omsorg. Det är centrala punkter i min kristna tro.

Christoffer Wedebrand,
tidigare student inom teologi och praktisk filosofi, Uppsala Universitet,
numera student inom freds- och konfliktvetenskap, Umeå Universitet