Skyttedals problematisering rimlig

KDU: s ordförande Sara Skyttedal skakade om i partiet med sin debattartikel i DN om den förväntade kraftiga ökningen av invandringen och hur vi ska kunna skapa de resurser som behövs. Hon tog sats i statsministerns vädjan i sitt sommartal, där han bad om öppna hjärtan för att göra en insats, när oroshärdarna vuxit och många är på flykt för sina liv på flera håll samtidigt. Men att problematisera i denna fråga görs inte utan stora protester.

Göran Hägglund gjorde en markering utan att fördöma. Förra KDU-ledaren Ella Bohlin skämdes. Riksdagsledamoten Caroline Szyber fick huvudvärk av Skyttedals artikel och KD-grundarens barnbarn Desirée Pethrus mådde illa.

Men är inte invandringen sedan 1970-talet det mörklagda området, fritaget från all problematisering?

I det goda syftet att göra det så bra som möjligt för de som kommer hit och få en inslussning i vårt samhälle värd namnet, bör det vara tillåtet att diskutera olika lösningar som leder bort från utdragna placeringar på flyktingförläggningar, långa väntetider på asyl och underlättar arbetsanpassning. Detta kan även inkludera volymen.

Men även om man bejakar flyktingpolitiken kan en rasiststämpel lätt tryckas på en som skriver likt Skyttedal gjorde. Det här rastret över debattklimatet har sina rötter i en höger/vänster-låsning. Vänstern tar sats i franska revolutionens "Frihet, Jämlikhet och Broderskap", medan högerkrafterna förs samman med Spaniens diktator Francisco Franco som förkroppsligade en skoningslös diktatur, Italiens Benito Mussolini som gav fascismen ett ansikte och Tysklands Adolf Hitler som regisserade nazismens grymma handlingar. Gränsdragningen för att bli buntad ihop med de tre herrarna är snäv och man måste akta sin tunga.

Hade debatten varit aningen öppnare de senaste fyra decennierna i dessa frågor, så hade vi kommit betydligt längre till glädje för våra invandrare och vi hade dränerat jordmånen för Sverigedemokraternas framväxt.

Roland Sennerstam