Sluta exkludera papporna!

Rädslan att trampa någon på tårna i sin iver att vara inkluderande måste få ett slut, skriver Felicia Sundmark, blivande mamma.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Jag väntar barn och är mamma till bebisen i min mage. Mårten är pappa till samma bebis. 

Nu har vi gått på föräldrakurs här innan sommaren och i gruppen fanns ungefär 20 andra par som också ska ha barn i sommar.

20 blivande mammor och 20 blivande pappor. Trots det blev männen i rummet aldrig tilltalade som barnens pappor utan som "partner" och emellanåt som vem som helst. Som om de lika gärna kunde ha struntat i att vara där.

Samtidigt så matas vi med information om hur viktigt det är att dela lika på föräldraledighet och så vidare för att vi kvinnor inte ska hamna i någon "vara hemma allt för länge-fälla". I strävan efter att rädda mamman från bebis och hem är pappan oersättlig men i alla andra sammanhang tycks han bara vara i vägen. 

När vi under dessa kurstillfällen på sammanlagt 7-8 timmar talade om förlossningen råkades BM nämna ordet pappa en gång men skyndade sig då genast att ursäkta sig och säga "eller partner, mamma, kompis eller vem ni nu väljer att ha med er".

Som om pappan inte var den naturligaste medföljaren. 

Jag tog upp detta med min barnmorska och frågade varför de exkluderar papporna på det viset. Jag fick till svar att det är så de är uppmanade att säga på kurserna. 

Nästa träff sa jag att jag gärna vill att de tilltalar min man antingen vid hans namn eller som "barnets pappa" - eftersom det ju inte finns någon annan pappa än just han. 

Det står nu till och med inskrivet i min journal samt förlossningsbrev så att de ska veta på förlossningen vem Mårten är så han slipper förväxlas med vaktmästaren eller annan för mig just då oviktig person.

I dag var vi på kontroll igen. Lyssnade på hjärtat och BM tittade upp på Mårten och sa "Vill pappa också lyssna?" . 

Han blev någon. Någons. Tänk att det ska ha tagit 38 veckor för honom att inkluderas och att det krävts tjat. Tänk att något så fullständigt naturligt ändå är så tabu. 

I sin iver att vara inkluderande exkluderar man en av de två som ska vara den viktigaste i barnets liv, nämligen pappan.

Vi måste sluta med det om vi vill få fler pappor att stanna och engagera sig i sina barns liv.

Felicia Sundmark, blivande mamma 

 

Läs mer: Pappamånader bra för hela familjen

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.