Smärtfylld död mot Guds vilja

Jag är tacksam till Läkarförbundets Elin Karlsson för hennes bidrag till dödshjälpsdiskussionen i Dagen 8 juli. Vi behöver en saklig diskussion i ämnet i stället för panikresonemang och svartmålning. Dessutom är det viktigt att hålla ordning på begreppen. Där ger Elin Karlsson en bra och pedagogisk undervisning.

Vi som inte delar hennes slutsatser vill inte storma in på äldreboenden och klubba ihjäl de gamla, utan vår argumentering handlar också om en god död – inte för deprimerade tonåringar eller dementa långtidssjuka utan för beslutskompetenta personer vid livets slutskede, sådana som har outhärdliga smärtor som det inte går att lindra.

Den stora frågan handlar inte bara om sättet att dö, det handlar om inställningen till livet och döden överhuvudtaget. Jag tror inte att döden är något vi möter, något som kommer utifrån. Döden finns närvarande hos oss själva under hela livet. Därför är den på ett sätt vår egen och våra käras, ingen annans. På grund av detta är det också alltid svårt att resonera om döden på ett objektivt plan. När jag talar om den, talar jag om min egen och mina käras död.

Jag utgår från den humanistiska människosynen. Denna är också grunden för den kristna etik som jag bekänner mig till. Det innebär att människan är ett subjekt – ett jag – som har frihet, ansvar och värdighet. Hon får aldrig enbart betraktas eller behandlas som ett medel. Människan är alltid ett mål i sig, vilket betyder att hon alltid kan göra anspråk på respekt för sin egen skull.

Till denna människosyn knyts uppfattningen om människovärdet, som innebär att alla människor har vissa fundamentala rättigheter som ska respekteras och gälla lika för alla. Människovärdet är knutet till människans existens, inte till det hon har, gör eller kan.

I mitt herdabrev för Härnösands stift för många år sedan tog jag upp fyra olika ämnen. Ett av dem var döden, som jag ville lyfta fram till diskussion i församlingarna. Jag ansåg och anser fortfarande att vi måste våga tala om döden, som ofta uppfattas något skrämmande och tabubelagt. Jag tyckte att vi i kyrkan, som inte tror på någon slutgiltig död, borde ha frimodighet att kunna tala om den. I synnerhet när vi fortfarande begraver de allra flesta svenskarna och har en viss kompetens på området. Jag har arbetat för att regeringen skulle tillsätta en utredning, där man grundligt utreder frågorna, även de eventuella svagheterna som Oregonmodellen har.

Den senaste tiden har jag i olika sammanhang fått vara med och diskutera de nödvändiga frågorna om dödshjälp, som Svenska kyrkan genom sitt kyrkomötesbeslut tagit avstånd ifrån.

Sanningen är att de allra flesta i Sverige dör i frid utan smärtor, inte minst på grund av den goda palliativa vården. Men det finns undantag. Då är inte döden bara en svår och smärtfylld upplevelse för den döende utan för de anhöriga, som ofta får traumatiska upplevelser för resten av livet.

Jag ser inte som Elin Karlsson att dödshjälpen och den palliativa vården behöver vara i motsats till varandra. Jag anser att det behövs dödshjälp även inom den palliativa vården, inte ofta, men ändå ibland. Jag förstår också att det finns olika meningar inom läkarkåren om assisterad dödshjälp. Men jag vet också att det finns tillräckligt många som är för. Självklart skall man inte tvinga någon att acceptera detta mot sin övertygelse.

Den Gud som jag tror på är både helig och barmhärtig. Livet är en gåva av Gud och heligt. Ett livsslut med förfärliga smärtor och utan värdighet kan knappast bidra till heligheten och vara enligt Guds vilja. Den barmhärtige Guden har gett oss vetenskapen, som utvecklat medel som kan ge alla som inte står ut med outhärdliga smärtor en god och barmhärtig död. Tyvärr är det numera bara läkarna som har tillgång till den.

Tuulikki Koivunen Bylund, Biskop emerita Biskop emerita