Sofia Camnerin: Konservatism löser inte krisen

Nyligen arrangerade Enskilda Högskolan Stockholm och Equmeniakyrkan en teologisk konferens: "The End of the West as we know it". Temat är rykande samtidsaktuellt och berör frågan om huruvida det vi känner till som Väst, med mänskliga rättigheter, samhällsordningar, demokrati och liberalism, har spelat ut sin roll. Och i så fall vad det innebär när jorden bokstavligt talat slits sönder av klimatförändringar. I dess spår ser vi ökande konflikter, flyktingströmmar, populism och byggande av murar. Konkurrensen ökar när öknar breder ut sig, skördar slår fel, de syreproducerande algerna i världshaven riskeras och vattenmassor drar allt med sig.

En av huvudtalarna har blivit mer uppmärksammad i medierna än andra. Det är den konservative katoliken Patrick Deneen, professor vid University of Notre Dame, utanför Chicago, och författare till "Why liberalism failed" (2018), som hävdar att liberalismen har misslyckats för att den lyckats. Den undergräver sig själv.

Catherine Keller, den metodistiska professorn vid Drew University, New Jersey, en av de andra huvudtalarna, anser att svaret på liberalismens kris inte är konservatism, inte konservativa patriarkala värderingar, inte små gemenskaper som riskerar att sluta sig. Hennes svar är inte ismer. Inte antagonism. Hennes utgångspunkt är Gud - orden om, livet och relationer i och till.

Läs mer Patrick Deneen: ”Liberalism utgör större hot för religion än diktaturer”

Hennes källor är som andra teologers Skriften, traditionen, erfarenheten, vetenskapen et cetera, och mer specifikt även den feministiska teologin och processteologin. För den feministiska rörelsen har liberalismen varit förutsättningen. Tack vare den har vi synliggjort hur gemenskaper och sammanhang exkluderat kvinnor, kroppar, jorden, barnen och fortsätter att upprätthålla den andre, det andra. Med processteologiska perspektiv har vi uppmärksammat att tillvaron och vi själva inte är separerade utan i rörelse, sammantvinnade och relationella.

Andra medverkande på konferensen utmanade den starka polariseringen som förekommer i debatten, även bland kyrkliga företrädare. Som att det skulle gå vattentäta skott mellan kyrka och politik, religiöst och sekulärt. Det går inte att dela upp tillvaron så, inte om man tror att Gud är alltings ursprung och mål, den som vi alla lever i, rör oss i och är till i. Det är människor som är politiker och som går i kyrkan eller moskén. Människor är inte autonoma individer utan relationella.

Under konferensen påpekade professor Magnus Hagevi, Linnéuniversitetet, att det inte med nödvändighet är de populistiska konservativa värderingarna som går vinnande ur samtidskrisen, något han för övrigt redogjort för här i Dagen ("Partier vid brytpunkten", 19 juli). De unga omfattar i stället i högre grad frihetliga värden. När yngre generationer ersätter de äldre ökar befolkningsandelen med frihetliga värderingar. Just nu befinner vi oss i en brytpunkt, enligt Hagevi. De så kallade konservativa protektionistiska värdena kommer troligen tyna bort, även om vi ser en stark mobilisering för dem nu.

Catherine Keller tar fasta på inkarnationen, att Gud i Jesus blev kropp inte som ett avbrott utan en konsekvens av Guds ständiga skapande, utgivande kärlek och liv. Detta i kontrast till reformationer och världsbilder som slet isär tillvaron och befäste skillnader mellan kropp och själ, kvinna och man, Gud och skapelse. Detta har både tillåtit och legitimerat kolonisering, exploatering och våld. Keller pekar på samband, relationer, koalitioner och världen som Guds kropp.

Det är en sådan teologi som behövs när och om liberalism krisar och jorden blöder.

*Att vi återupptäcker tillvarons helighet, Guds närvaro i den och i varje människa, i allt skapat.

*Att vi möter varandra som avbilder.

*Att vi återupptäcker vår egen uppgift att handla, att Jesus delade makten, sände människor.

*Att vi samarbetar med andra, att vi tänker människors rättigheter intersektionellt med djurens och naturens.

Vår protest måste med Jesus (som delade makten) vara glasklar och stark mot allt som hotar liv, kroppar, människor och djur. Därför måste vi även dela de ungas kamp, klimatmanifestationer och Greta Thunbergs engagemang, förmåga och vrede.

Vår kamp för rättfärdighet behöver innefatta allt skapat. Vår strävan ska vara att med den världsvida kyrkan samverka med alla goda krafter, arbeta för fred med såväl skapelsen som mellan människor. Vi ska delta i Guds mission och urskilja var och hur Anden leder oss mot det gemensammas bästa (jämför missionsdokumentet "Tillsammans för livet – mission och evangelisation i en värld i förändring").

Vi behöver fortsätta kampen för allas frihet och kämpa mot allt som hotar liv, för de andra, för de som aldrig någonsin kommer till våra gemenskaper, arbeta för rättvisa för alla kroppar, och våga tro att vi är skapade till att förkroppsliga Guds vision. Anden kan vi för övrigt aldrig låsa in.

Sofia Camnerin, biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan och prorektor Enskilda Högskolan Stockholm

Läs mer Joel Halldorf: DN:s liberalism dog i kyrkan