Sofia Wastesson: Viktigast är lovsångens effekt – inte att definiera sången

Orden i psalmer eller lovsånger har inte en automatisk, magisk kraft att åstadkomma något, skriver språkvetaren Sofia Wastesson.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Musikens roll för att främja djupt deltagande i gudstjänsten ska inte underskattas – och inte heller språkets roll, som Öyvind Tholvsen visar i sin krönika i Dagen den 17 september ("Sjung hellre till Gud än om Gud"). Studiet av texter har hittills fått en förhållandevis liten plats i diskussioner och undervisning om lovsång. Därför vill jag som språkvetare, låtskrivare, pedagog, kristen och medlem i Frälsningsarmén bidra med några funderingar, delvis från ett forskarperspektiv.

Både psalm och lovsång är töjbara begrepp och vad de betyder är något vi tolkar, omtolkar och förhandlar om över tid – det är så språket fungerar. Psalm och lovsång betecknar i dag oftast olika praktiker eller spiritualiteter, och är olika språkliga register. Detta kan jämföras med att språket har olika ”ton” i radions P1 respektive P3 – vi uppfattar direkt vilken kanal vi lyssnar på.

De frikyrkliga väckelsesångerna har sitt eget register, liksom de moderna psalmer som skrivs i dag.

Skillnaden mellan psalm och lovsång är alltså inte så enkel som att den ena är beskrivande eller predikande och den andra är böner, bekännelser och hyllningar, även om det direkta tilltalet (”du”) är vanligare i lovsånger, som Öyvind Tholvsens intressanta statistik visar. Lovsången är mångas sätt att be, liksom psalmen är mångas känslofyllda bönespråk, fast med skillnader i ordval, stil, känsloläge och gudsbilder. Pronomenet ”vi” skapar inkludering i den kristna gemenskapen, men också lovsångens eller psalmens "jag” är ett uttryck för att individen identifierar sig med denna gemenskap.

”Jag slår vad om…”, ”jag hälsar dig, vänaste land uppå jord”, ”härmed anmäler jag mig som sökande…” liksom ”Gud, vi tillber dig” är övertydliga, explicita exempel på när språket används för att understryka att vi inte bara vill konstatera något utan framför allt göra något. Det kallas för att språket har en performativ kraft, det kan förändra, skapa vardaglighet eller högtidlighet, och ge rum för nya identiteter, kunskap och attityder.

Orden i psalmer eller lovsånger har inte en automatisk, magisk kraft att åstadkomma något, men det finns alltid en möjlig betydelse och verkan.

Lovsång är kommunikation, relation och praktik, inte ett abstrakt regelverk. Om vi vill förstå lovsångens (eller psalmsångens) positiva betydelse i människors liv, som Tholvsen berättar att han själv och hans tonårsbarn är exempel på, måste vi gå bortom musikens formella sida: vilka instrument som används, om sången är gemensam eller framförd et cetera. Men vi behöver också se bortom språkets formella sida.

Det viktiga är inte att göra en korrekt lista över vad som kan definieras som lovsång eller inte, utan den effekt eller verkan som sången får. ”Kristus är framför mig, bakom mig, över mig och under mig” är formellt sett ett enkelt påstående, liksom ”Gud, för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart”. Båda fungerar också som uttryck för bön. Är det lovsång? Det beror på hur vi gemensamt definierar och förhåller oss till situationen, hur resten av gudstjänsten eller situationen är utformad, och för oss var och en hur vi tolkar vår upplevelse av sången – om den får oss att vilja säga ”du och jag, Gud”.

Många längtar efter att öppna sitt inre och använda sin kropp och röst för att få förmedla sin vilja och sitt liv på nytt till Gud. Gudstjänsten formas genom lovsångens spiritualitet som en deltagarkultur – inte en åskådarkultur. Därför betonas kraften i att alla är med och ”gör” lovsång. Ett specifikt lovsångsspråk kan användas för att förstärka den globala kristna samhörigheten och identiteten.

Men relationen med Gud är inte beroende av språkets form.

Vi kan använda övertydliga och okonstlade ord, eller ord som väcker vår fantasi mellan raderna. Bilder och beskrivningar av Gud kan varieras (kung, skapare, frälsare, förebild, vägledare, medvandrare, vän...), i stället för att textrader återanvänds och ger bilden av en ensidig Kristus. Lovsångens helhet uppstår inte bara genom olika musikgenrer utan genom att olika tilltal och omtal tillåts i texter, såsom de blandas i Psaltaren: ”Ty, du Herre, är den högste han bevarar de trognas liv gläd er över Herren (Psaltaren 97).

För många är det en hjälp att få sjunga direkt till Gud, precis som det kan vara en hjälp att få böja knä eller tända ett ljus. Att säga ”du” fungerar som en invokation, själva åkallandet av Gud: nu tillber jag. Direkta, explicita lovsångsord som ”ära” och ”tillbe” behövs där­emot inte alltid.

Lovsångens språk är gränslöst, och det finns många sätt att sjunga fram och ta emot Guds rike och härlighet.

Sofia Wastesson, språkvetare och kommunikationsstudent

Läs mer Lovsångsdebatten i USA över – i Sverige fortsätter frågan uppröra

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (100%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

47 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Svenska kyrkan och Alpha
Sara Waldenfors (S) företrädde kyrkolivsutskottet under debatten om Alpha på kyrkomötet.
Foto: Svenska kyrkan
Foto: Svenska kyrkan
Kyrkorna leds av män, men i kyrkbänkarna fattas männen. 
Foto: Kari Shea
Foto: Kari Shea