Sök sanningen om abort och dess offer

Jag har med intresse följt Kristna värdepartiets första veckor genom insändare i tidningar och inlägg och kommentarer på Facebook. Partiets vision om ett abortförbud, det vill säga ett samhälle där alla har rätt till liv, verkar vara det som engagerat/upprört människor mest. Jag skulle vilja dela med mig några av mina tankar kring detta.

Jag tror att det är jätteviktigt att ta ett steg tillbaka och se "den stora bilden" av abort. Ja, det handlar först och främst om ett barn som dödas men en abort påverkar många fler. Abort har många, många offer.

Varje dag dör cirka hundra barn i Sverige genom abort. Om man inte kan föreställa sig hur en abort utförs behöver man bara leta upp bilder på internet. En mer fruktansvärd och upprörande syn är inte lätt att hitta. Hur kan det vara så att denna ”lösning” på en oplanerad graviditet blivit så accepterat i vårt samhälle och även till en viss grad i våra församlingar?

Statistiken säger att fyra av fem kvinnor som gjort abort lider psykiskt, det vill säga upplever trauma/känslor av sorg, ånger, skam, dålig självbild och så vidare. Fler och fler kvinnor talar nu ut om de förödande konsekvenserna som aborten hade i deras liv, att aborten inte blev den lösningen de trodde och hoppades på utan att den faktiskt förvärrade deras situation. Och det är inte orealistiskt att tänka sig att många av dessa kvinnor kände sig tvingad av omgivningen eller av sina omständigheter att göra abort. Hur många kvinnor runt omkring oss, även i våra församlingar, lider och sörjer i tysthet?

Var är männen i allt detta? De nämns sällan eftersom det är kvinnans val. Men hur känner vi för pappor som är emot aborten av deras eget barn, de som vill behålla sitt barn men som inte har någon makt att skydda det från döden? Jag undrar hur många män i vårt land som sörjer i tysthet för att de har förlorat ett barn genom abort?

Eftersom abort är så vanligt måste det vara så att de flesta av oss på något vis har blivit påverkade av abort. Kanske en son, en dotter, en syster, en bror, en systerson, en brorsdotter, en kusin eller ett barnbarn saknas i familjen. En sorg och tomhet som ibland kan påverka flera generationer i en familj.

Låt oss inte heller glömma de som utför aborterna, speciellt de som tvingas mot sin vilja att delta vid aborter vid våra sjukhus och mottagningar och de som diskrimineras för att de vägrar.

Och till sist, ett land vars lagar har nedvärderat mänskligt liv till en sådan grad att själva rätten till liv inte finns, ett land där man kan eliminera det som är obekvämt, besvärligt, oplanerat, till och med när det handlar om ett ofött barns liv, hur kan ett sådant land växa och frodas i längden?

Många av oss uppmanas att överväga hur vi ser på abort och om vi ska kalla en nollvision om abort extrem eller inte. Jag skulle vilja uppmana er att söka sanningen om abort och alla dess offer innan ni kommer fram till en slutsats.

Jag drömmer om ett samhälle där alla människor har lika värde, födda som ofödda, och där kvinnor som upplever en oplanerad graviditet inte möts av orden ”Du kan ju alltid göra abort” utan i stället med livsbejakande hjälp, stöd och hopp! Och också lika viktigt, hjälp till helande för dem som genomgått en abort. Vi kristna kan vara en viktig del i detta!

Rebecca Johnson