Surrogatmödraskap handlar om en ny syn på människan

När Statens Medicinsk-Etiska Råd (SMER) sätter ner foten vad gäller surrogatmödraskap beskrivs det grundläggande skälet till omprövningen så här: "De nya medicinska möjligheterna liksom förändrade beteenden och värderingar nödvändiggör fortlöpande uppföljning och revidering av regler och riktlinjer."

Diskussionen som följt har i huvudsak handlat om surrogatmödrars rätt till sina egna kroppar, om mödrarna mår bra och om de barn som fötts genom surrogatmödraskap får ett gott liv. Frågorna är viktiga, men får inte skymma helheten. Det som av SMER kortfattat beskrivs som ”förändrade beteenden och värderingar”.

Politik styrs i dag ofta av hur olika beslut påverkar enskilda individer. Förändringar i skatteskalorna bedöms efter hur de påverkar den ensamstående pensionären eller den unga utan jobb. Införande av en lärarlegitimation mäts utifrån att en populär lärare, utan behörighet, hamnar utanför legitimationsgruppen.

Och surrogatmödraskapets vare eller inte vara står i relief mot lyckliga föräldrar till barn födda av surrogatmödrar.

Alla dessa bilder har en sak gemensamt. Det är svårt att föra en medial debatt som fördjupar frågeställningen. Om skatteförändringen påverkar enskilda negativt, men innebär stora fördelar för tillväxten, är det ändå oftast den förfördelades bild som vinner. Att lärarlegitimationen innebär långsiktigt bättre förutsättningar för lärarstatus i skolan, spelar mindre roll när den enskilda läraren utan legitimation får bli signum för reformen.

Och hur kan man vara emot ett lyckligt föräldraskap, oavsett på vilket sätt barnet kommit till?

Där kunde vi sluta. Men för mig som liberal handlar politik om vilka värderingar som ska styra samhällsutvecklingen. Och här är bara SMER ett särintresse bland flera.

Frågan om tillåtande av surrogatmödraskap handlar i grunden om en ny syn på människan. Om människan som subjekt eller objekt. Om människan som en individ med egenmakt eller som en rättighet för någon annan. Frågan går långt utöver surrogatmödraskapets vara eller inte vara, och tangerar det innerst mest mänskliga. Den fråga som måste ställas är:

Har jag rätt till en annan individ?

Hittills har det liberala svaret varit ett självklart nej på den frågan. Individualismens grund är att du som människa är ett subjekt. Ingen har rätt att äga dig. Ingen har rätt att bestämma över dig mot din vilja. Du är en individ med värde och värdighet.

Nu har, enligt SMER, denna värdering förändrats. Och värderingsförändringarna fortsätter. Men man ifrågasätter inte om värderingsförändringarna är av godo.

För mig som liberal är knappast svaret självklart. Vuxna individer har rätt att forma sina egna liv, fram till den gräns där deras livsval påverkar andra negativt. Att en människa blir till, är knappast negativt. Men frågan är vilka konsekvenser det kan få på längre sikt.

Surrogatmödrafrågan måste sättas in i ett större sammanhang. Det handlar exempelvis om de familjemönster som träder fram. Centerpartiets irrfärder kring månggifte speglar också en värderingsförändring som är i vardande. Hur hanterar vi de vuxnas krav på rätt till barn i en sådan situation, där vuxna inte längre väljer parförhållanden, där det inte längre ens är önskvärt att förhållandet i vart fall varar under barnens uppväxt? Vems är rätten till barnet?

Och vem ska slippa?

Till syvende och sidst är frågan: vi tar oss rätten till en annan människa tar vi då också rätten att slippa? När barnet förändras från ett enskilt subjekt, omöjligt att äga, omöjligt att kräva, till ett objekt, där ett avtalsförhållande ligger till grund för tillblivelse, graviditetstid och där barnet köps mot emotionella eller materiella ersättningar, kommer detta också att påverka hela vår syn på människan.

Skapar vi oss en rätt till en annan människa, kommer också värderingarna att innebära krav på att slippa. De små barnen klarar sig sannolikt bättre i den situationen. Men hur blir det med våra gamla?

Vi lever i en tid då gamla normer, gammal etik och moral, ifrågasätts, oavsett konsekvenserna. Ibland blir själva ifrågasättandet den nya normen. Alldeles för ofta sker också ifrågasättandet utifrån ett perspektiv där den vuxnes rätt sätts i centrum. Där den vuxne också är en stark, självständig individ med full egenmakt.

Men så ser livet inte ut. Vi är ofullkomliga, sårbara människor. Hittills har synen på människans värde och värdighet, att ingen människa kan äga en annan människa, varit en mur mot den egoism och egocentrism som sett världen ur ett annat perspektiv. Surrogatmödraskap riskerar att spräcka denna mur. Det är inte acceptabelt.

Staffan Werme, kommunalråd (FP) Örebro