Svårt med ekumenik när syskon avfärdas

Med anledning av Kommuniteten på retreat- och kursgården Bergets konversion vill jag ställa några frågor. Jag är pingstvän och Equmeniapastor i en lokal församling i Norrland.

Jag bär en ekumenisk dröm och längtar efter att alla vi syskon ska få dela gemenskapen med Kristus själv i eukaristin/kommunionen/nattvarden och bli ett så att världen kan tro att Jesus är Guds son och sänd av Fadern till världen av kärlek.

I ett brev till kommuniteten på Berget skriver troskongregationen i Rom (katolska kyrkans "läronämnd") så här:

”Det är inte vi själva som inbjuder oss eller andra att delta i de heliga mysterierna, utan Kristus som välkomna oss att dela hans eviga dyrkan av Fadern i den helige Ande. Det är ren nåd att vi i tro får delta i Treenighetens kommunion. Den ’gästfrihet’ som finns tillhör Fadern, Sonen och den helige Ande, som bereder rum för oss, inte bara som tillfälliga gäster, utan som adopterade söner och döttrar i Kristus, i Treenighetens kommunion och i den synliga ecklesiologiska kommunion som är dess utsträckning här i tiden.”

Vi firar nattvard varje vecka i vår kyrka och använder nästan precis denna formulering. "I dag är det Kristus själv som bjuder in oss till sitt bord för att dela gemenskapen med Fadern, Sonen och den Heliga Anden." Det här är ingen rätt som vi kan ta oss, den är oss given av Jesus Kristus själv.

Jag vill också dela kommunionen med katolikerna, men jag är inte välkommen. Hur kan det då vara ett steg för ekumeniken att överge sin egen kyrka (den bristfälliga – vilken kyrka är inte det?) för en annan kyrka som säger att ni inte får ha sakramentsgemenskap med era tidigare syskon?

Jag är väl medveten om vad troskongregationen menar med "den synliga ecklesiologiska kommunion" som nämns. Men hur gick denna "uteslutning" till? Det är inte vi som bjuder in utan Kristus – men han bjuder bara in de som vi definierat som "rätt" troende. Så kan det väl ändå inte vara tänkt.

Jag känner också något till historien och vet att det inte är ens fel när två bråkar. Vi kan väl ändå inte låta 500 år gamla (och äldre än så på många håll) gräl människor emellan sätta käppar i hjulet för den enhet som är påbjuden och utbed av Jesus Kristus själv?

Jag kan mycket väl tänka mig att underordna mig påven Franciskus om påven kan tänka sig att underordna sig Antje Jackélen eller Sofia Camnerin. Eller Peder Bergqvist för den delen. "Underordna er varandra", skriver Paulus. Jag vill verkligen se katoliker, ortodoxa i alla dess grenar och hela skaran protestanter som mina syskon. Men det blir svårt när mina syskon avfärdar mig som en bror (jag vet att ni säger att jag är er "bror" – men "blodsbanden" delar vi inte?)

Att tro att vi kan lösa enheten genom att alla ska komma fram till samma sanning och förståelse av mysteriet Jesus Kristus är hån mot själva hans kropp och gärning. Det är Kristus som förenar oss – ingen annan – varken påve eller någon annan vis och andefylld varelse kan göra detta.

Vi kan inte heller nå fram till detta genom teologisk reflektion eller mer gemensam bön eller andra ansträngningar som vi kan göra. Vi måste låta Kristus förena oss genom att vi, trots våra brister i förståelse och insikt, får del av hans kropp och blod och förenas med honom så att Gud till slut kan bli allt i alla.

Ni har redan tidigare firat både katolsk och svenskkyrklig mässa på Berget. Att nu göra det i samma kapell må vara praktiskt och en fin tanke, men i mina ögon cementerar det ett brott mot den enhet som bara mästaren själv kan åstadkomma. Varför?

André Jakobsson,

Sävaråkyrkan