Svårt vara solidarisk med utsatta barn?

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.


För ett tag sedan läste jag Carl-Gustaf Severins bok "Det är aldrig fel att vara helnykter". I går kväll satte jag mig med boken igen. Jag kom till sidan tjugo, då pappan svarar sin son, som undrar hur han ska tänka angående alkoholen. Pappan svarade genom att ställa frågan: Har det betytt något för dig som barn att du haft ett nyktert hem under din uppväxt? Att du visste att pappa alltid varit nykter?


Mina tankar irrar iväg till alla tusentals barn som inte har den erfarenheten att få växa upp i ett nyktert hem. Alla dessa barn som växer upp i familjer där någon förälder brottas med ett beroende. Barn som kommer hem efter skolan och undrar hur föräldern mår i dag? Den famn som en gång var varm och trygg förvandlas till något osäkert. Ögonen som förut såg kärleksfullt på barnet har förvandlats och blivit oroliga och ångestfyllda, ibland hårda och anklagande. Den som skulle vara den som lugnar och tröstar behöver nu själv tröst. Och alla lögner! Alla brutna löften! För tusende gången, det var sista glaset! Och barnens ständiga letande efter flaskor. Övertygade om att kunna rädda sin förälder! Bara jag hittar allt och kan hälla ut det innan ? Bara jag är duktig och hjälper pappa så kommer han bli nykter ?


Jag tänker på alla barn, som efter att ha sett till att mamma eller pappa inte går ut i bilen onykter under helgen, sedan ska samla ihop sig för att gå till skolan på måndag. Som efter en hel helg av konflikter och slagsmål ska orka lära sig Sveriges landskap.

Jag tänker på alla barn som inte vågar eller kan säga nej. Som tystnar och förvandlas till en fluga på väggen. Bärande på en djup hemlighet. Ingen får veta hur vi har det hemma! Så övertygade om att de är helt ensamma om den erfarenheten. Eller alla barnen som på olika sätt skriker rakt ut!

Tro inte att dessa cirka 400000 barn råkat få ovanligt elaka eller dåliga föräldrar. Inte alls! Det handlar inte om personerna själva - det handlar om ett monster som har flyttat in hos dem. Ett blodtörstigt monster som suger ut all värdighet och förmåga ur föräldern. Som lämnar barnet ensamt med sin hemlighet. Oförmögen att förstå varför det blivit som det blivit eller hur det ska bli bättre. Det monstret är alkoholberoendet!


Är det verkligen en så provocerande tanke att du och jag som kristna skulle vara solidariska med dessa barn? Så väldigt lite av det kristna livet handlar om mig själv och vad jag tycker och vill. Så väldigt mycket handlar om min nästa. Om de minsta.

Låt oss se dessa barn! Låt oss vara solidariska med de minsta, med de mest utsatta mitt ibland oss, och skippa vinglaset!

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.