Svenska kyrkan försöker ta monopol på historien

Den lutherska folkkyrkans mono­poliserande tankereflexer avslöjas i Uppsala stifts firande. Det skriver elva katolska forskare.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Uppsala stift firar i år en viktig historisk händelse, nämligen upprättandet av ärkestiftet för 850 år sedan. Men frågan är: vad är det egentligen man firar?

850-årsjubileet står under devisen ”Från Stefan till Antje”. Formuleringen syftar dels på cisterciensmunken Stefan av Alvastra, som 1164 blev den första katolska ärkebiskopen i Uppsala, dels på Svenska kyrkans nytillträdda ärkebiskop Antje Jackelén. Men devisen sänder en konstig signal genom att den ger sken av en sömlös historisk kontinuitet från Stefan till Antje. Någon sådan kontinuitet finns inte. Jackelén är ju inte Uppsalas nya katolska ärkebiskop.

1164 upprättades den första kyrkoprovinsen i Sverige när Uppsala upphöjdes till ärkestift och Stefan av Alvastra blev dess biskop. Den nyupprättade kyrko­provinsen utgjorde en del av den katolska kyrkan under ledning av påven i Rom. Händelsen var ett avgörande steg i den katolska kyrkans historia i vårt land.

Reformationen på 1500-talet ledde till ett tydligt brott med den katolska kyrkan och påven. Reformationen blev i Sverige en långdragen process och den genomfördes inte minst av politiska skäl och ofta mot folkets vilja. Kungen ville ha makten över kyrkan och dess egendomar. I strid mot den katolska kyrkolagen insattes nya biskopar direkt av kungen, utan påvligt godkännande. En brutal kulturrevolution utrotade väsentliga katolska bruk såsom pilgrimsfärder och helgonvördnad, och klostren tvingades stänga.

Katolsk tro och praxis förbjöds efterhand helt och hållet, och den katolska kyrko­provins som upprättades i Uppsala 1164 upphörde att existera. På riksdagen i Örebro 1617 beslöt man att den som konverterade till katolska kyrkan skulle straffas med landsförvisning, konfiskation och i grövre fall med döden.

I jubileumsmässan vid påve­stenen i Gamla Uppsala den 23 augusti sa ärkebiskop Antje Jackelén: ”För 850 år sedan vigdes munken Stefan till vår förs­ta ärkebiskop”. Frågan inställer sig oundvikligen: Vilka är dessa ”vi” som säger ”vår” om munken Stefan som vigdes till katolsk ärkebiskop 1164? Katolikerna i Sverige? Medlemmarna i Svenska kyrkan? Alla som bor i Sverige, även om de tillhör en annan kyrka eller en annan religion? Här visar sig i blixtbelysning problemet med den lutherska folkkyrkans monopoliserande tankereflexer som leder till ett osynliggörande av de andra trossamfunden och deras historia.

Samma monopoliserande synsätt har fått genomslag också i den jubileumsutställning som man just nu kan besöka i Uppsala domkyrka. Utställningen innehåller ett stort antal mycket sevärda föremål och rekommenderas därför varmt. Men flera av de texter som förklarar de utställda föremålen präglas av ett lutherskt tolknings­företräde med nationalkyrkliga förtecken.

Redan i början av utställningen lägger man beslag på kristendomens historia i landet med formuleringar som att ”Svenska kyrkan vill fortsätta det uppdrag som hon utfört i 1 000 år”.

De många utställningsföre­målen från den katolska tiden får illustrera kristendomens långa historia i vår del av världen. Att dessa föremål under århundraden var katolsk egendom och användes i katolska gudstjänster förbigås med tystnad. Utställningen ger bilden av en närmast obruten kontinuitet och enhet mellan kyrka, kultur och nationalstat under 850 års historia.

Mot slutet av utställningen får man veta att ”Svenska kyrkans historia går tillbaka till 800-talet när Ansgar som den förste missionären nådde Mälar­dalen”. Att den kyrka som Ansgar representerade var den katolska nämns där­emot inte. En kort formulering om reformationen upplyser dock om att Svenska kyrkan på 1500-talet skildes från den romersk-katolska kyrkan och blev evangelisk-luthersk.

Det är en av få formuleringar i utställningen som hjälper den oinvigde besökaren att undgå intrycket av en obruten luthersk tradition i Sverige under 850 år.

I dag präglas relationerna mellan kyrkor och samfund i Sverige av ekumenik och religionsdialog. Tillsammans kan vi, som ärkebiskop Antje Jackelén sa i sin predikan i Gamla Uppsala, vittna om ”det kristna hoppet”.

Statskyrkan är avskaffad och religionsfriheten är en självklarhet. Att då återigen börja tänka i termer av en nationalkyrka som omfattar hela folket och hela dess historia blir på alla sätt fel.

Numera är det väl bara Sverige­demokraterna som vill återinföra statskyrkosystemet och som fortsätter att med nationalkyrkliga brösttoner tala om Svenska kyrkan som den typiskt svenska religionen.

Av både historiska och aktuella skäl bör sådant förpassas till skräpkammaren. Låt oss gärna minnas och fira vår historia, sådan den var, på gott och ont. Men utan sidoblickar mot historierevisionism och national­kyrkotänkande.

Kjell Blückert, docent i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet.

Philip Geister, rektor för Newmaninstitutet.

Gösta Hallonsten, professor emeritus i systematisk teologi vid Lunds universitet.

Britt-Inger Johansson, professor i konstvetenskap vid Uppsala universitet

Ulf Jonsson, professor i religionsfilosofi, chefredaktör för tidskriften Signum.

Klaus Misgeld, historiker, professor.

Magnus Nyman,professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.

Sven-Erik Pernler, docent i kyrko- och samfunds­vetenskap vid Uppsala universitet.

Anders Piltz, professor emeritus i latin vid Lunds universitet.

Yvonne Maria Werner,professor i historia vid Lunds universitet.

Fredrik Heiding, doktor i teologi vid University of Oxford.

Foto: Per Hård af Segerstad
Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
UTVISADE KONVERTITER
Premium