Svenska kyrkan sågar av grenen de sitter på

Förslaget till ny kyrkohandbok får kritik från Mikael Isacson och Mikael Löwegren, redaktörer för Artos Missale och präster i Svenska kyrkan.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Den kristna bekännelsen bryts sedan några decennier ner ”inifrån Svenska kyrkan själv”, skrev prästen Bo Brander (Dagen 5 april).

Tendenserna är desamma bland protestantiska kyrkor i västvärlden. Brander ser ett paradigmskifte som innebär att personen och namnet Jesus bleknar bort och ersätts av det mer allmänna ”Gud”.

Samma tendenser är tydliga i det förslag till ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan, som just nu är ute på remiss. Påfallande ofta används där det mer opersonliga ”Gud” för att undvika ett ”han” eller ”Herre”.

Man söker också efter ett annat språk för att tala om Treenigheten. ”Fader–Son–Ande” kan i vissa alternativ ersättas av ”Skapare–Räddare–Tröstare” eller ”Skapare–Frälsare–Hjälpare” etcetera. Strategin gäller inte bara nya texter och alternativ, utan även gamla.

Svenska kyrkan rör här vid hjärtat i den kristna bekännelsen. Trons bärande innehåll fanns till sin kärna formulerat redan på nytestamentlig tid. I trosbekännelsen bekräftas och bejakas detta trons grundmönster: Vi tror på Fadern och Sonen och Anden.

Att tala om Fader, Son och helig Ande är att beskriva Treenigheten som en gemenskap: som relationer mellan tre personer. Formuleringarna är djupt bibliska och möter oss i Jesu egen beskrivning av relationen till Fadern.

Detta relationella perspektiv inbjuder också oss att träda in i en egen nära relation till Gud: Att ha honom som vår Far, Jesus till vår bror och den helige Ande som vår hjälpare.

I den bön Jesus lämnat efter sig lär han sina lärjungar att relatera till ”vår Fader”. Detta Fadersnamn är inte en projektion av vissa mänskliga (faders)egenskaper på det gudomliga.

I stället består skillnaden mellan det allmänna ”Gud” och ”Fader” i det att Fadern av evighet har en Son. Och omvänt är det endast denne Son som uppenbarar Fadern. Det offentliga kristna bönespråket särskiljer sig just genom att det riktas till Fadern genom Sonen i Anden, eller direkt till Sonen respektive Anden.

När Jesus, Nya testamentet och kyrkans liturgiska tradition talar om Gud är det som regel Fadern som avses (grekiska Theos, latin Deus).

Strävan efter ett språk om Gud ”bortom kön” – som det kan heta – leder obönhörligen till att man ersätter traditionens språkbruk med något annat. Den kristna tron hänger samman som ett helt och ändringar i någon del av bekännelsen får konsekvenser på andra områden. Någonstans passeras en gräns där gudstjänsten inte längre uttrycker kristen tro på ett distinkt sätt, utan snarare präglas av ett mer allmänreligiöst innehåll.

Det bibliska vittnesbördet tunnas genom små förändringar ut i handboksförslaget. Många av dessa kan visserligen godtas var för sig, men sammantaget innebär de en väg bort från trons bärande mönster.

Det har påpekats att från 1700-talet och framåt har teologin om Treenigheten försummats på protestantisk mark. Vi ser i dag resultatet. En teologisk analys av förslaget till kyrkohandbok gör det tydligt att trinitetsläran förändras.

Det som kommer till uttryck är inte längre ”den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga” (Judasbrevet 3). Genom att på detta sätt fjärma sig från den stora kyrkliga traditionen sågar Svenska kyrkan av den gren man sitter på.

Föreliggande handboksförslag ger i praktiken legitimt utrymme för helt olika tolkningar av kristen tro. Den uttalade ambitionen är att många riktningar inom samfundet ska känna sig hemma. Det inre sammanhållande bandet och den andliga gemenskapen inom denna kyrka är redan på god väg mot upplösning.

Vi tycks med inneboende logik gå mot ett bekännelsens sammanbrott i Svenska kyrkan.

En handbok ska säkerställa att den lokala gudstjänsten är ett fullödigt uttryck för kyrkans tro. Den är ett slags varumärkesdeklaration som garanterar att det som serveras är äkta vara. Detta innebär bland annat att det grundläggande mönstret ”till Fadern genom Sonen i Anden” måste vara genomgående, konsekvent och tydligt.

Det handlar om att värna hela den kristna gemenskapens samstämmiga lovsång. Till Svenska kyrkans tradition hör viljan att vara en ekumenisk brokyrka. I en ny handbok behöver denna självförståelse konkret komma till uttryck.

Arbetet med de nya gudstjänstordningarna skulle behöva ta sin utgångspunkt i en större vision: att ytterligare fördjupa kyrkans enhet i mässans firande.

Mikael Isacson och Mikael Löwegren,

redaktörer för Artos Missale och präster i Svenska kyrkan, teol. dr och kyrkoherde i Lilla Edets pastorat respektive komminister i Ljungby Maria församling.

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Kommentera artikeln

Du som kommenterar på Dagen.se måste ha ett Facebook-konto och följa våra regler.
Premium
Foto: Leif R Jansson / TT