Svenska kyrkans botten är nådd

Trots all negativ utveckling har jag inte gett upp hoppet om Svenska kyrkan. Det skriver Carl-Erik Sahlberg, präst och docent i kyrkohistoria.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Jag har denna sommar haft glädjen att predika på olika platser runt om i Sverige och talat till uppskattningsvis mer än 5 000 personer. Jag tackar Gud för många möten med härliga och intressanta människor. Men jag har också mött så många – präster, diakoner, vanligt fint kyrkfolk – som är djupt bekymrade och ledsna över läget i Svenska kyrkan.

Man tänker då på medlems­tappet (200 lämnar svenska kyrkan varje dag) och att samtliga kyrkliga förrättningar går ner. Ännu mer tänker man dock på att det inte i så få församlingar saknas gudstjänstfirande gemenskaper. Fast kanske allra mest är man ledsen över den teologi, som framförs av l­edande kyrkliga röster och den intolerans man tycker sig möta från dem som just nu är politiskt korrekta. Medlemstapp, tomma kyrkor och allmänreligiös reträtteologi oroar i djupa kyrkled.

En teologie doktor sa: ”Svenska kyrkan rasar”. En kyrkoherde sa: ”Svenska kyrkan kommer att falla ihop som ett korthus”. En före detta folkhögskol­lärare sa: ”Svenska kyrkan går mot stupet”. En yngre präst sa: ”Svenska kyrkan liknar ett flygplan utan pilot på väg att krasch­a”. En idrottsintresserad kyrkvärd sa med tanke på att Sverige ligger längst ner bland världens länder när det gäller utövad kristen tro: ”Svenska kyrkan spelar i korpserien”.

Jag satt denna sommar också en dag och fikade med en tanzaniansk biskop. Han sa: ”Vi måste hjälpa Svenska kyrkan vända skutan. Allra först måste den börja tro på Bibeln.” Den biskopen är med i ett lag som spelar i förstadivisionen i utövad kristen tro i världen. Och man kan väl få tycka att laget som spelar i korpserien ibland borde vara lite mer ödmjukt och lyssna till topplagen i förstadivisionen.

Jag har dock ännu inte gett upp hoppet om Svenska kyrkan, och jag har länge hämtat det hoppet från 900-talets Frankrike. Där var kyrkan i de politiska, feodala krafternas händer – precis som Svenska kyrkan i dag. Då fanns en stor social nöd bland folket – så också i Sverige i dag. I det lilla klostret Cluny i östra Frankrike började man be om ”Libertas ecclesiae” – Kyrkans frihet. Man använde sig av några klassiska vägar för reform – diakoni och bön. Bönen var präglad av ”laus perennis” (den ständiga lovsången). Ur det lill­a fröet växte en mer frimodig kyrka fram, som på 1000-talet kom att prägla hela kyrkan.

Kanske har det fröet börjat spira i Svenska kyrkan. Många­s sorg, förtvivlan och bön kan bära det fröet. Ur ett bottenläge måste något nytt komma.

Jag tror som vännerna i Cluny och den tanzanianske biskopen att det går att vända den Svenska kyrkan. Får jag som en enkel broder bland goda syskon tillönska alla trogna kyrkoarbetare frimodighet att arbeta vidare med Jesus i högra handen, en ”tilltufsad” människa i vänstra och med Bibelns ord skrivna i hjärtana.

En sådan kyrka har alltid en framtid.

Carl-Erik Sahlberg, präst i Svenska kyrkan, docent i kyrkohistoria, numera verksam i Tanzania.

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Kommentera artikeln

Du som kommenterar på Dagen.se måste ha ett Facebook-konto och följa våra regler.